Det snurrar en massa saker runt, runt i mitt huvud. För att rensa så skriver jag av mig.Ta inget på allvar - det gör inte jag! Har du något att klaga på så ta kontakt med min mamma - det var hon som gjorde mig så här - med viss hjälp av min far. Klicka er fram med hjälp av länkarna till vänster eller skrolla...

Tio Guds Bud

1. Du skall inte ha några gudar vid sidan av mig.
   Snacka om att ha gott självförtroende...
   
2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn,
   ty Herren skall inte låta den bli ostraffad, som missbrukar hans namn.
   Jo, jo, så är det väl för alla - hur många gillar sitt smeknamn?
   
3. Tänk på vilodagen så att du helgar den.
   Det är väl sant ändå - de flesta tänker på vilodagen/arna hela veckan!
   
4. Hedra din fader och moder, för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.
   Blir man utslängd ur landet annars?
   
5. Du skall inte dräpa.
   Nej, det är dumt, men många gör det ändå. T ex krigar och dödar i guds namn!
6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
   Nej, men hur vanligt är inte det? Gräset är grönare....
   
7. Du skall inte stjäla.
   Det kan vi ta i hand på!
   
8. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
   Typ skvaller då?
   
9. Du skall inte ha begärelse till din nästas hus.
   Längta lite kan man väl få göra...
   
10. Du skall inte ha begärelse till din nästas hustru,
    ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna,
    ej heller till något, som tillhör din nästa.
    Det står inget om begärelse till din nästas man! Är det ok då?

Oj, oj, oj, nu ligger man väl risigt till....

Baronessans budord

1. Du kan gärna ha förebilder men låt det inte gå till överdrift.
   
   
2. Gör dig gärna lustig över andra om du tål att andra gör sig lustig över dig.
   
   
3. Tillåt livet att vara urtråkigt ibland. Hur ska du annars kunna uppskatta när det blir roligt.
   
   
4. Om dina päron (föräldrar) har varit justa så är du att gratulera. Då har du förmodligen växt upp till att bli en bra människa.
   
   
5. Önska inte/ta inte livet av dina antagonister. Glöm, förlåt och gå vidare. Annars mår du bara själv dåligt. (Eller får sitta inne).
   
   
6. Hittar din käraste någon annan så får du lära dig leva med det. Vill han däremot ha både fru och älskarinnna så går det bra att stryka punkt 5.
   
   
7. Ett och annat äpple kan man väl plocka från grannens träd - men ge fan i hans bil!
   
   
8. Skvallra gärna men gör det på ett oförargligt och snyggt sätt. Annars blir du bara tröttsam.
   
   
9. Tyck inte bara att det är grönare på andra sidan. Försök att gilla läget!
   
   
10. Tyck inte synd om dig själv. Även den rikaste man har sina mörka stunder!

Till Toppen

Döden

Min mor och jag diskuterade döden. Ni vet den där långa sömnen som inträder efter livet. Den som man inte vaknar upp ifrån. Jag har inget problem med den. Den kommer när den kommer. Bara det inte är en sömn. Jag drömmer alldeles förskräckligt mycket och det är inte alltid de går i rosenrött. Tänk då om man kommer in i ett evigt drömläge där man fastnar i en hemsk dröm. Det kanske är det som är helvetet!?

Hur som helst sa min mor att det är så onödigt att gamla människor som hon själv skulle gå och dra helt i onödan. Hon funderade på om hon kanske skulle ta och dränka sig. Jag replikerade att hon kunde väl vänta tills det var varmare i vattnet i så fall och det hade hon också tänkt göra. Sen dividerade vi lite hur det skulle gå till så att hon inte skulle flyta upp igen. Det fick bli båt och tyngder runt fötterna. Men nu har vi ju ingen båt. Alltid ska det krångla till sig. Annars skulle hon kunna tänka sig att lämna sin kropp till vetenskapen men ändrade sig då hon kom på att "inte vill dom ha en så här gammal kärring och hålla på med". Visst kan hon ha rätt i sina tankar. Gamla människor som inte mår bra ska vara med längre än de vill och unga människor ska dö i onödan. Men tro för all del inte att jag vill mista min mor. Absolut inte. Men vi hanterar det här med döden på ett ganska burleskt sätt och det känns bra för oss. Det tar udden av det hela.

Ja, så har det varit Halloween också. Och gravsmyckning inte att förglömma. Men jag glömmer så gärna. Jag smyckar mina gravar när jag vill - inte när almanackan säger det.

Har ni tänkt på, apropå gravsmyckning, att när någon dör och begravs så sägs det att man kommer till himlen. Vi blir änglar hela bunten. Upp till Gud skall vi alla fara. Vi minns bara snälla saker om de döda och smyckar gravarna med blommor. Men vad händer sen - klockan 00 en mörk natt? Jo, då skenar fantasin iväg med en del som tror att att resterna av änglarna = liken, kommer upp ur sina gravar och spökar! Rasslar omkring på kyrkogården med sina gamla skelett.

Till Toppen

Frisyrer

Jag tror nog att de flesta av oss - för att inte säga alla - har varit med om att gå till frisören och lägga ner en stadig bunt pengar på en ny frilla och sedan mötas av denna kommentar: "har du klippt dig?"På detta kan man ju inte svara annat än: "ja". Om nu inte någon annan person intill börjar prata om världsläget eller vädret så står man där och glor på varandra tills den frågande personen åter öppnar munnen och säger: "fint". Och då i så uttryckslöst tonläge som möjligt. Vid denna kommentar börjar man nervöst stryka handen över håret eller rufsa till det och säga: "ja, det blev kortare i alla fall".

Sen finns det ju personer som vet vad som gäller och som vet att deras utseende alltid är rätt och de skulle kanske istället säga: "ja, visst blev det snyggt - jag är jättenöjd. Du borde också gå till henne". Sådana personer bryr sig inte om tonfall eller ansiktsuttryck. Själv brukar jag istället säga till den som klippt sig: "vad fin i håret du är - nyklippt?, eller "du har varit till frissan och snyggat till sig, ser jag". Är det någon som ser allt för djävlig ut så låtsas jag som ingenting och håller käft.

Vissa personer syns det inte på att de har klippt sig. De går till frissan var 4:e vecka och klipper exakt samma frisyr. Det kommer oftast fram när vederbörande berättar om något och så slinker det med "när jag var hos frissan, igår...". Då blir man ju tvungen att säga något. Då kan man dra till med "ja, du har klippt dig - jag tyckte att det var något, men jag kom inte på vad".

Det finns några andra höjdarkommentarer när man har klippt sig. T ex: "Jag tycker att du passade bättre i långt hår". Nu hör det till saken att den personen aldrig tidigare har sagt att man har varit snygg i håret. Men tydligen var det bättre när det var långt. Efter två år har håret växt ut igen och man funderar på vad man ska göra med det. Då kommer nästa kommentar: "Jag tyckte att du var snygg i kort hår". Minsann! Men det sa inte människan när man hade kort hår.....

Jag som dessutom har ett odefinierat "ludd" på huvudet får ofta höra: "du har ju i alla fall självlockigt, det skulle jag också vilja ha". Sen kommer slutklämmen: "Men inte sådär krulligt".

Själv blir jag aldrig nöjd med min frisyr, även om jag förlikat mig med mitt krull-trassel-lock-hår. Blir det för långt så blir det torrt och risigt och kräver massor av arbete och dyra hårprodukter som jag sen inte kommer ihåg att använda. Klipper jag det halvkort är det etter värre. Då får jag ingen fason på det alls utan fungerande hårprodukter. Klipper jag det kort så växer det ju ut för fort och återigen kräver det arbete. Det låter ju i det här läget som om jag skulle ha långt hår så att jag kan sätta upp det när det trasslar sig för mycket. Ja, visst. Det är ju mest jag - stort, fluffigt trollhår. Men nu när de gråa hårstråna förökar sig mer och mer så blir det så jobbigt när man ska färga håret. "Låt det vara grått" säger äldsta dottern. "Det är naturligt". Javisst, men med tanke på att jag är grå i ansiktet också så är jag rädd att jag försvinner helt.

Just nu har jag mellanlångt hår och har därmed ett jäkla jobb med det. Inte så länge jag bara sitter inne här vid min dator förståss. Det spelar ingen roll. Katterna bryr sig inte. Men ibland måste man ju utom-
hus. Tänkte att jag kanske inte hade rätt frisyr ändå och gick därför in på nätet och kollade in frisyrer. Tittade då naturligtvis på halvlångt/kort, lockigt för att få inspiration. Ja, jösses, säger jag. De flesta såg ut som om de hade utsatts för elektrisk tortyr. Det ena mer extremt än det andra. Insåg att jag hade nog inte så tokig frisyr ändå.

Problemet är väl att de som man ser omkring sig och som har snyggt hår eller ser fräscha ut inte bara har klivit ur sängen och gått ut. De har säkert lagt ner en hel del tid på både det ena och det andra. Det är ju alltid svårast att få fram det där fräscha utseendet utan att se sminkad och stylad ut. Jag brukar ofta klaga på min lugg som inte vill som jag vill. Yngsta dottern som är i skönhetsbranschen säger: "alla som har lugg måste göra något åt den". Hon menar att om jag inte vill stå vid spegeln och kleta in mousse, styling-gel, anti-frizz, leave-in-balm, curls-rock, hair-boost, hairspray-deluxe, root-lift osv. osv. så får jag se lurvig ut.

Här kommer några fler kommentarer som man helst bör undvika till någon som just frissat sig:

Du skulle inte ha klippt lugg...
Har du provat att platta håret någon gång...
Men du, jag vet en jättebra frissa....
Det är jättesnyggt - men...
Du skulle färga håret rött istället - det skulle du passa i...
Det skulle nog bli jättesnyggt med en toppluva på.

Till Toppen

Fulnoja

Helgen har passerat i lugn och ro. Inga utsvävningar. Man har kunnat ludda runt i sina tofflor och morgonrock utan att störa någon. Man kan ju haja till emellanåt när man går förbi någon spegel men det är sånt man får ta. Har märkt att maken ryser till emellanåt men han sätter på sig solglasögonen och trevar sig fram så blir det lugnt igen. Det är samma för mig förresten. Maken har inte träffat rakhyveln på ett tag och börjar likna Peps. Nä, kanske inte än - men snart. Det spelar väl ingen roll hur man ser ut men sitter man framför TV:n kan man ju känna sig värre än det är. På TV är alla snygga. Smala, välklädda, putsade och fina. I stort sett perfekta, faktiskt. Så sitter man där och våndas.

Men jag har ett tips. När man känner sig som värst då ska man ta en sväng till Ikea. Eller något annat storvaruhus. Där ska man sedan spana in folk. Vanliga människor som inte finns på TV. De kan vara orakade, sjabbiga, lufsiga, okammade, osminkade, rufsiga mm. Inte alla, men ganska många. Har förresten sett en hel del avskräckande exempel i Stockholms Gamla Stan. Man kan gå där på sommaren och så kommer herr och fru Grötfrukost med likadana joggingdressar promenerandes. Det är finess det!

Läste häromdagen att "Morgan Paulsson - världsreporter" hade ett skönhetsknep: "Stå bredvid fula människor". Ingen dum idé. Men man kanske skulle kunna tillägga fularE.

Till Toppen

Förpackningar

Minst en gång om dagen blir jag lite lätt irriterad. Minst en gång om dagen är man tvungen att ta sig in i någon förpackning av något slag. Vid flera tillfällen har jag funderat på att gå omkring med en morakniv, som min snickrande make gör. Detta för att alltid ha något att kunna sprätta med.

Häromdagen köpte jag en DVD. Jag satte mig i fåtöljen och tog fram DVD:n och började pilla i ena hörnan. Jag satt där och pillade och krafsade. Jag tog det lugnt och krafsade omkring runt hela DVD:n för att kunna hitta en liten flik att kunna klösa vidare på. Jag hittade ingen. Tog då mina nymanikyrerade naglar och drog fram och tillbaka i skåran på sidan. Det hjälpte inte ett dugg. Tog i lite hårdare varpå mitt nagellack for av. Satte då DVD:n till min mun och försökte gnaga ett hål i ena hörnan. Neeej då. Det gick inte heller. Eftersom min lugna kropp nu började känna av en förhöjning i adrenalinnivån reste jag mig och gick ut till köket och tog fram en kniv. Det hjälpte.

Ska det behöva vara så infernaliskt inpackat??? Vad gör dom med förpackningarna? Det verkar som om hela förpackningen har blivit doppad i lim.

Sen har vi matförpackningarna. Dessa fina flerfärgskartonger som har en jättefin perforering som man lätt (!!!!!) ska kunna öppna och sedan återförsluta. Ja, inte vet jag om jag är ovanligt korkad men nog lyckas jag för det mesta få kartongen att gå sönder på alla andra ställen än i perforeringen.

Vad som är ännu värre är att när man emellanåt har öppnat en förpackning så hittar man små, ännu mer öppningsovänliga förpackningar inuti! Det måste vara en djävulsk människa som hittar på sånt och det gör mig galen.

Sen finns det en annan variant också. Det kan t ex vara saltförpackningar eller förpackningar till kattmat. Då har man en liten perforerad djävulsk lucka på ena kortsidan där det kan stå: "tryck". Ja, har man en morakniv vid sin sida så är det inga problem men annars går tumnageln av halvvägs ner på tummen när man trycker in den. Som om det inte vore nog. Nu har man alltså lyckats (med blödande tumme) att få in pappfliken i kartongen - men hur f-n får man ut den??? Utan morakniv alltså. Om fliken fortfarande är kvar inne i kartongen så kan du ju försöka hälla om du vill. Men se då stängs den lilla luckan igen. Fiffigt va?

En annan sak. Startsnören. De brukar sitta runt kakor t ex. Ja, för det mesta tror jag inte att det är startsnören utan bara dekoration. Nio gånger av tio, i de fall där jag faktiskt hittar snöret, går det av innan jag så mycket som får upp en liten flik. Att försöka öppna på annat sätt är uteslutet. Även dessa förpackningar verkar vara doppade i lim. Kan detta vara hälsosamt? Åter tar man fram kniven.

Det måste ju finna folk som är anställda för att hitta på dessa öppningar, perforeringar och startsnören. Förmodligen har man däremot inte anställt folk som kollar om det verkligen fungerar.

Till Toppen

Försäljare

Befinner mig i något sorts värmeslags-depressions-vansinne. Skulle gärna vilja sätta tänderna i benet på någon för att få ut besvären. Håller jag kanske på att förvandlas till en varulv? Nog för att håret på benen växer men inte så pass ändå.

Dagen till ära, då jag helst skulle velat stanna hemma och läsa en bok, tog jag mig för att åka till ett centrum för att handla. Det började med att jag inte hittade plånboken, sedan glasögonen och sist bilnycklarna. När detta ordnat upp sig for jag iväg. Kom in på centrumet och blev genast antastad av en försäljarjävel! Såg honom på långt håll mitt i centrumet med något stort anslag om något som vi förmodligen aldrig kommer att behöva. Jag gick med bestämda steg så långt ifrån jag kunde och tittade åt ett annat håll. Hjälpte inte. Han dök på mig som en reptil och frågade om jag hade en telefon. Ja, sa jag och gick snabbt förbi och in i första bästa affär. Jag hörde honom fortsätta prata efter mig.

Efter en stund i affären kom på att jag inte satt upp p-skivan för parkering i tre timmar och tänkte "åh, nej, nu måste jag förbi den där igen". Jag var tvungen. Gick snabbare än förut men även denna gång hann han fram och frågade samma sak. Jag svarade "fortfarande ja" och gick ännu snabbare ifrån honom. Han fortsatte även denna gång att pladdra på efter mig. Gick ut till bilen. Helt i onödan så klart eftersom jag redan hade satt upp p-skivan på rätt tid! Funderade på tillbakavägen om jag skulle strypa fanskapet om han kom fram ännu en gång. Kanske jag kunde hota med en anmälan om trakasserier. Gick snabbt, snabbare än förut. Försökte hålla koll när jag kom närmare så att han kunde dyka på någon annan. Det gjorde han och jag ökade farten ännu lite mer men ÄNDÅ kom han flåsande i hälarna på mig en tredje gång. Jag svarade inte. Ville inte sänka den nu kraftigt upparbetade farten. Tur för honom kanske. Han följde efter mig en bit och pratade någon dynga som jag inte ville höra på.

Vad är detta för terror, frågar jag ännu en gång? Ska men inte kunna gå och handla längre? Ja, inte fan piggade han upp min dag. Som tur var, var han borta när jag skulle åka hem. Istället stod det 2 killar och sålde strumpor en bit ifrån ingången! En stod still och en jagade. Vem fan köper strumpor i 30 graders värme? Jag tror att det var strumpor. Det såg ut som det, men jag gjorde mig inte besväret att gå fram och titta som ni nog förstår. Det kan ju ha varit stora kokosbollar. Eller kanske små vita badväskor. Försäljning var det i alla fall frågan om.

Till Toppen

Generationsbyte

Ja, nu är det konstaterat. Våra barn - 80-talisterna - är lata. Som om vi skulle behöva läsa det i tidningen för att veta det! Det är ju vi som har sett till att det blev så, eller hur? Jag läser i Metro att de är livsnjutare och gör det de blir tillsagda men inte mer. Att försöka nå dem med martyrskap är bortkastat, likaså att försöka få förståelse från dem. Det enda som hjälper är att vara tydlig. Tydliga spelregler. Det vet väl jag som är gift med en 80-talist som är född på 50-talet!

Jag kan ju bara tala för mig själv. Mina föräldrar hade nog med sitt och engagerade sig inte så särskilt i oss barn. Nog för att man skulle läsa sina läxor och sköta sig men det fick räcka med det. Att min farsa skulle sitta med mig och försöka lära mig matteläxan det fanns inte på världskartan. Det var åka buss, sköta sig själv, och hålla käft när vuxna talade.

Klara sig själv är något jag har levt efter. Men så har jag inte tänkt när det har gällt mina barn. O nej, det har skjutsats och läxlästs (vilket ord!) och jag har medverkat så fort något varit på tapeten i skola eller på fritid. Funnits till för allt och alla och blivit vidbränd både här och där. Med andra ord en riktig hönsmorsa.

Vi har köpt allt och lite till för att inte vi kunde få så mycket när vi var små. Sen undrar vi varför inget duger. Vi har månat om våra små, försökt skydda dem mot allt ont, och om och om igen förklarat att de är bäst och vackrast. Allt detta för att vi ville våra barn väl. För att ge dem det vi aldrig fick. Snyft! Nej, så illa är det inte. Visst har man curlat sina barn, inte tu tal om den saken, men allt går igen. Vad händer med våra barnbarn måntro? Om nu våra barn glider omkring i livet för att ha "så kul som möjligt" så kanske de i sin tur inte kommer att curla sina barn. Cirkeln blir sluten.

Till Toppen

Humor

När jag var liten/ung, alltså inte för så länge sen... hm... så läste jag Mad. Jag läste aldrig Kitty eller böcker över huvud taget. När det väl blev böcker så tog man farsans djuplodande (!) deckare, Mickey Spillane eller Ed McBain. Det var hårda grabbar i en hård värld. Allt annat än skogen där jag växte upp. Men åter till Mad och humor. Mad var inte med mig så länge men jag minns fortfarande vad jag älskade den tidningen. Sen kom ju den där tiden med pop och killar och humorn fick liksom stryka lite på foten. Detta trots två humoristiska bröder under samma tak (eller kanske just därför). Pain in the ass - kan man väl säga om dom just den perioden. De tänkte säkert ännu värre om mig. Hur som helst så kom humorn tillbaka (i tecknad form alltså) och då i form av Larsson och Ernie. Om ni vet något om denna humor i dessa tidningar så kan ni nu förstå hur jag kan vara så underlig från och till. Jag känner mig ganska besläktad med Bud Grace som gör Ernie. Stripen är om honom själv:

Den serie som jag kallar för Ernie heter egentligen The Pirahna Club men där ingår hur som helst de "personer" som har en hel del med mitt humör att göra: Ernie Floyd, Sid Fernwilter, Doris Husselmeyer och min absoluta favorit Effie Munyon. Ernieserien är skapad av Bud Grace en f.d. kärnfysiker (! OBS - SANT!) En annan ännu större favorit är Larsson eller rättare sagt serien The Far Side. En serie mest baserad på djur. Som jag förstår så slutade Gary Larsson teckna serien redan -95 men den säljs fortfarande som serietidning. Tyvärr är det ju inte så mycket Far Side i Larsson-tidningen längre och det som finns är alltså repriser. Ernie ingår också i Larsson. En annan serie som finns i Larsson emellanåt är Irrvägen. Den är också en av mina favoriter. Där är jag alltid så fashinerad av teckningarna. Där är det alltså kombinationen av bild och text som gör mig lycklig.

Här ovan är alltså grabbarna som gjort/gör mitt liv lite lättare att leva. Lasse O´Månsson, chefredaktör för MAD, Bud Grace, tecknare av Ernie & Co, Gary Larsson, tecknare av The Far Side och Jerry Van Amerongen - Irrvägen. På den sista bilden ser ni Ernie och Effie. Hon påminner lite om mig faktiskt... Det finns säkert fler men dessa är dom jag kommer på just nu. Jo, t.ex Horrorscope - den är helt lysande. Ja, och så min man förståss - han är också rolig! Det skulle nog inte fungera med bara en dåre i det här huset.

Till Toppen

Intriger och elakheter

Vi lever i en värld där så många människor går omkring och mår dåligt. Framför allt så många unga människor som inte tycker att de duger.

Man måste
* kommentera andras kläder.
* kommentera andras sätt att tycka/tänka
* hålla sig inom ramarna och inte sticka ut

Varför har intriger och falskhet blivit så "häftigt"? Det är väl ingen som vill bli utsatt för det - eller?
Intriker, elakheter, utseende, kroppsfixering - slår omtänksamhet och vänlighet med hästlängder.

Det är märkligt med tanke på att varje människa vill bli bemött med omtänksamhet, vänlighet, förståelse och empati. Jag tror inte att det finns någon som struntar i det även om de säger det. Varför behandlar man då inte andra på samma sätt?

Är det uttrycket "ensam är stark" som har gått över styr? Vi har ju fått lära oss att om man inte ens tycker om sig själv, hur ska då någon annan kunna göra det. Det är väl kanske där det blir någon sorts konflikt hos en del. Att om man är stark så är man överlägsen alla andra. Om man tycker om sig själv så är man bäst och ingen annan duger.

Jag tror att det är väldigt synd om dessa människor. De har intalat sig själva att de är bäst, snyggast och vackrast och man måste ha överseende med dem. Ge dem lite beröm även om de inte verkar förtjäna det. De förstår inte att folk undviker dem för att de är just så överlägsna. Jag tycker att man borde införa ett nytt ämne i skolan: Empati. Det är inte så många som vet vad det innebär. Vet du?

Sen har jag aldrig förstått det här med annorlunda klädsel. Varför blir människor mobbade på grund av sitt klädval? Detta är ju så otroligt märkligt med tanke på att de som är trendsättare ju oftast är just annorlunda! Det är ju just det som skapar ett nytt mode.

När mina barn var i tonåren och satt och tittade som bäst på alla dessa intrig-serier, med tjejer som klev ur sin säng med perfekt frisyr och nymålat läppstift, brukade jag säga: "och sen då, när man blivit vackrast i världen - vad händer sen?" Jag har inget emot människor som håller sig snygga och fräscha men det får ju inte vara det enda som rör sig i ens huvud. Glimten i ögat och ett stort leende slår det mesta i skönhetsmedel

Till Toppen

Jag tror

Ja, jag erkänner - jag tror på en Gud...

Väderguden. Och han finns till för att sätta käppar i hjulet för mig. Har knappt varit utanför huset på en vecka när det blir bestämt att jag ska köra modern till sjukhuset en dag. Vad händer? Snö, snö, snö! Tittar på SMHI på nätet för att kolla in följande dag - inte en snöflinga. Nej, men nog fan snöar det ändå! Väntar tills vädret kommer på nyheterna på TV:n. Hela, alltså HELA Sverige har uppehåll utom en lokal liten fläck just där jag befinner mig.

Det är således ingen snäll gud det handlar om. Men då undrar jag - vilken Gud är det? Som är snäll menar jag.

Jag - ateisten - är uppväxt vid en kyrka. Jodå, jag bodde i skolhuset alldeles intill kyrkan. Kyrkogården var min lekplats och där mina föräldrar jobbade som kyrkvaktmästare. Inte samtidigt men efter varandra. Aha, kyrkliga, gudfruktiga föräldrar i allafall, kanske någon tänker. Men ack nej, jag måste göra er besvikna. Min far är den som har lärt mig alla svärorden jag kan och de är inte få. Den inlevelse som farsan hade i ett så litet ord som "Ääh" när det gällde inställsamma kyrkobesökare, har jag aldrig hört någon annanstans. Vi barn fick lära oss tidigt om kyrklig hyckleri. Inte så att han lärde oss precis men det gick ju inte att undgå att höra.

Bönder - ty detta var på bondvishan - har alltid haft något kuckel ihop med kyrkan, sade min fader. Så värst gudfruktiga vet jag inte om de var heller med alla rykten om den bonden som hade ihop det med det fruntimret och den karln som hade ihop det med den bondmoran. Men, som sagt, rykten ska man vara försiktig med. Man vet aldrig riktigt hur det ligger till. Vad vet jag, farsan kanske var avundsjuk.

Eftersom vi bodde alldeles intill kyrkan och farsans största intresse var att hålla reda på vem som kom och gick, så hade vi full insikt i vem som besökte kyrkogården, i vad för ärende och hur länge. Särskilt om prästen som hade - ej så bibelriktiga men säkert kärleksfulla - möten med en och annan kvinna i kyrkan. Ja, det är ju klart att han kunde ju ha gett dem nattvarden på tu man hand men det var nog någon typ av handpåläggning skulle jag tro.

Just den prästen var en fruntimmerskarl. De av mina kamrater som hade varit på konfirmations-läger med honom kunde berätta att han gärna ville vara "nära". Men för all del - han såg inte illa ut. Kanske fick han kvinnorna att tro på evigt liv eller kanske fick de någon speciell välsignelse.

Hursomhelst. Det jag funderade på var ju ifall Gud som alla talar om, är snäll eller inte. Trots närheten till kyrkan gick jag, av förklarliga skäl, sällan i kyrkan. En gång jag dock gick dit, var på en julotta. För övrigt min enda julotta jag någonsin gått till. I predikstolen stod prästen och orerade för glatta livet med hög stämma. Det var som en far som förmanar sina småttingar som varit och bränt ner grannens lada. Men det han talade om var abort! Kan ni tänka er. Här hade jag gått ur min varma säng och traskat iväg till en julotta för att "på julottan kan det vara så vackert" som min mor sagt. Och där stod prästen och talade om för oss att vi skulle tänka på, att abort var en okristlighet utan dess like, för det kunde ju vara ett nytt jesusbarn som var på väg! Jo, jo minsann. Man kan ju undra om det var någon i församlingen som bar på hans eget lilla frö med tanke på de orden. Vackert var det inte, glatt var det inte heller. Riktigt obehagligt faktiskt. Detta var inte den prästen jag beskrev tidigare. Denna präst var helt annorlunda. Stram, högrest och allvarlig. Det var han som bestämde, det var helt klart.

Men det är ju just detta jag har upplevt med kyrkan. Genom mina föräldrar, genom TV, genom böcker - det är mer elände än kärlek. Redan när jag som riktigt liten gick i söndagsskola (nej, det hjälpte inte heller) så fick jag den där obehagliga känslan. Att om jag inte gjorde som Gud sa då skulle det inte gå bra med någonting. Man har fått lära sig att man ska göra saker på rätt sätt annars hamnar man i helvetet. Varför då? Ja, vad jag har förstått så är det Gud som väljer ut vilka han vill ha hos sig i himmelriket och resten skickar han ner i källaren. Ja, det är inte svårt att veta vart jag hamnar i så fall. Jag blev alltid sist vald på gymnastiken också.

Det är just det där fjäskandet som känns så obehagligt. Vi ska gå till en byggnad, som finns till för att lovorda något i himlen som ingen sett. Visst, det finns vackra saker i bibeln, och det finns präster som talar om kärlek, men den kärleken finns mer till för den osedda guden än för med-människorna. Vi har inte bikt i vår kyrka men vi har nattvarden. Den ska ge oss syndernas förlåtelse, försoning, gemenskap och evigt liv. Sen tar man en oblat och en slurk vin och så är man renad och kan gå ut och ta nya tag.Det går så bra så, för om en vecka eller två så tar man sig en ny slurk.

Sen har vi ju krig och religion. Där är det ju delade meningar om "krig i guds namn", men nog har vi väl hört Bush prata en hel del om Gud och militära attacker i samma mening. Annars är det väl förknippat med muslimsk tro.

Präster har för mig alltid varit en "överhet". De är som något högre väsen med direktkontakt med sin herre uppe i det blå. Vid ett enda tillfälle har jag träffat en "mänsklig" präst. Han var lättsam, medmänsklig och brydde sig. Det finns säkert fler som gör det men de flesta har ändå något högdraget över sig. Något som gör att man inte kan närma sig på samma nivå. Men vem är jag att yttra mig som aldrig går i kyrkan.

Jag hade en lärare i tredje klass som var tvångsreligiös. Hans far var nämligen präst och varje morgon skulle det sjungas psalm. En riktigt obehaglig typ var han. Varje fredag skulle han läsa ur någon religiös text. Vid ett tillfälle läste han om hur bekvämt vi har det. "Vi behöver bara trycka på en knapp så får vi belysning". Plötsligt hördes en röst från en av mina kamrater: "inte om en propp har gått". Från att ha varit normaltyst i skolsalen blev det nu dödstyst. Vi satt i flera minuter och höll andan medan läraren stirrade på Bengt, som var den som fällt kommentaren. Så småningom reste sig läraren plötsligt, tog boken han läst i och gick fram till Bengt och drämde den i huvudet på honom så det brakade om det. Boken for i golvet, Bengt höll sig om huvudet och läraren rusade ut ur klassrummet. Vad jag kommer ihåg så sa aldrig läraren något, men det kan ha varit för att jag var i chock. Efter ett par minuter kom läraren in igen och gick fram till Bengt. Böjde sig ner och tog upp den nu trasiga boken, och slängde den på Bengts bänk. "Nu tar du hem den här och lagar den" sa han och återgick till katedern. Vad som sen hände har jag ingen aning om men förmodligen förflöt lektionen på sitt vanliga sätt. Han var en av dessa "troende" som passerat i mitt liv. Med tanke på hur han var så hade han nog en hel flaska med välsignat vin som han fick ta en slurk ur varje dag. Usch vad jag avskydde den läraren. Jag skulle kunna berätta mycket om honom men eftersom jag nu fick ont i magen, bara av att tänka på honom, så skiter jag i det.

Jag bryr mig inte om ifall människor har en tro, bara de inte försöker övertyga mig. Var och en blir salig på sin fason brukar min mor säga. Köpte häromdagen en DVD med den engelska komikern Dave Allen. Ingen har som han, gett uttryck för religiösa tokerier. Köp den! För övrigt kan jag säga att tanken med bibeln, Gud och Jesus säkert är menat på ett bra sätt med kärlek och gemenskap osv, men på vägen har människors egna tolkningar gjort det svårsmält.

... and may your God go with you.

Till Toppen

Karlar i butik

Fick höra av grannen att den 19 november är den dagen då flest människor tar livet av sig enligt statistiken. Idag är det den 20:e och jag lever fortfarande. Men jag förstår hur det där hänger ihop. Igår var jag nämligen på Fullerö utanför Uppsala. Ett paradis för alla som gillar pynt, tingeltangel, julprylar, utsmyckningsgrejer och annat blandat. Tog med mig maken när han för ett ögonblick glömde sig och frågade om vi skulle göra något.

Det var inte bara vi som var där. Butiken var fullpackad med pyntköpande och julklappsjagande människor. När vi klivit över tröskeln blev min make stående med ett förunderligt uttryck i ögonen. De tindrade inte - det var inte det. Det blev mer liksom en hinna framför pupillen och om jag inte visste att det var omöjligt så skulle jag kunna tro att han fick in någon TV-kanal. Jag lät honom vara och snokade runt på hyllorna efter de perfekta sakerna. Det var inte lätt för det var ganska trångt. Efter ett tag stannade jag upp och tittade efter maken. Tittade mig omkring och såg massor av kvinnor som med nedböjda huvuden ivrigt klöste ner pryttlar i sina korgar. Mellan dessa kvinnor och överfyllda hyllor stod det en och annan karl. De stod på ungefär samma sätt. Med händerna i fickorna, mitt på golvet, huvudet något lätt bakåtlutat, tittade de på en punkt långt bort i fjärran. Det var märkligt att se. Som om en skock aliens hade landat i butiken och nu stod och tog in information från sin ledare.

Men, vad är det för fel på dom? De som har öppnat butiken menar jag. Om jag öppnade en liknande butik så vore det första jag skulle tänka på en avdelning där man kan lämna sin make medan man handlar. Som ett lekrum, fast med TV istället för bollhav. Kaffe, limpmacka med ost, sportsändningar och lugn och ro för kvinnorna. Vi måste tänka på att våra män är känsliga varelser. Undrar hur många av dem som var där igår som lever idag?

Till Toppen

Kläder

Varför har varenda 3/4-dels, highwater eller shortsbyxa för herrar fickor på benen? Är det istället för handväska? Varför är det i så fall inte lika många/stora fickor på vanliga jeans eller andra långbyxor? Min make (nä, han kan inte handla kläder själv) gillar inte fickor på byxbenen, men det är nästan omöjligt att hitta några korta brax utan. Vad är det meningen att man ska ha i alla dessa stora fickor? De rymmer ju i stort sett en verktygslåda men då skulle byxorna av naturliga skäl inte hålla sig uppe. I så fall skulle det väl ingå hängslen. Det är ju inga små diskreta fickor heller, utan oftast några ryggsäcksliknande saker med knappar och spännband som hänger och slänger. Sen ska ju byxorna helst se ut som om de använts i ett par år också. Helst av en luffare. Man kan ju kanske, istället, köpa tights, men gubben skulle se ganska fånig ut i så´na. Han är ingen baletthoppa direkt. Mer huggen ur ek om man säger så. Ja, ja, jag får väl sy själv eller så får han väl (som vanligt) gå sommaren igenom i sina jeans.

Var inne i Uppsala idag. Framför mig på vägen gick två ynglingar och min blick fastnade i baken på den ena. Jo, det är säkert! Det berodde nu inte på att jag såg en snygg, manlig bak utan tvärtom skulle man kunna säga. Gossen ifråga hade på sig en vit huvtröja. Den såg okay ut, men nertill hade han ett par jeans (tror jag). Omkretsen på byxbenen var ansenliga och bylsade sig ner över hans skor så han såg ut att vara kobent utan dess like. Lite längre upp, strax ovanför knäleden, satt ett par fickor som påminde om två fyrkantiga väskor, säkert 25x25 cm. De var i avvikande färg och åkte hit och dit när han gick. Så tog han tag i aktersalongen och halade upp brallorna c:a 5 cm och sen hasade han ner dem igen - troligen i höjd med nedre delen av skinkorna. Han gick lite lustigt - vem skulle inte göra det. Knäpp upp era byxor - hasa ner dem till den sista celluliten på skinkorna och försök sedan att gå ska ni få se - det är inte lätt. Det är ju inte så konstigt att detta mode är i stort sett endast för killar. Det krävs nog ett "paket" (helst ett som inte är allt för litet) för att kunna haka fast byxorna. Jag undrar inte på att så många av dagens ungdomar har kniv på sig - vem fan skulle kunna försvara sig eller slåss i ett par byxor som gör en rörelsehindrad. Vem trodde väl att Gällivarehäng skulle bli ett mode som höll sig kvar och dessutom blev värre. Eller rättare sagt hängigare. Vem vet, om några år kanske det är modernt med balettpantalonger på killarna. Då ni brudar - då kan ni peka finger och diskutera silikoninlägg.

Till Toppen

Leenden

Fri översättning från Engelska Wikipedia: I psykologin förklaras ett leende som en ansiktsuttryck frammanat av musklerna närmast varje mungipa. Leendet kan också finnas runt ögonen. Hos människor är det vanligtvis ett uttryck av förnöjsamhet, lycka eller underhållning men kan också vara ett uttryck av ångest och är då mer en grimas. Det finns många bevis på att leende är en normal reaktion på vissa stimuleringar och förekommer oavsett kultur. Lycka är det som oftast frammanar leendet. I djurriket kan betydelsen av att visa tänderna, (vilket kan liknas vid ett leende) oftast vara ett hot, som en morrning eller ett tecken på underkastelse. Hos chimpanser kan det vara ett tecken på rädsla.

Ja, det kan man väl hålla med om. Och då kommer jag osökt att tänka på att vissa människor inte kan le normalt - det når liksom aldrig ögonen - och då beror det förmodligen på att de är mer djur än människor. Här skulle man ju kunna nämna en viss sångerska - men eftersom jag tycker så mycket om djur så låter jag bli det.

Anledningen till att jag började spåna in på leenden är följande:
Jag läste tidningen och såg en konstnärinna som målade ikoner. (Nu är vi där igen - religion). Då kom jag att tänka på en sak. Jesus, Gud och alla lärljungar och förresten alla övriga inom religionen, av konstnärer, framskapade ansikten - ingen ler! Aldrig någonsin på någon enda bild så ler någon. Här ska man stå i kyrkor och förmedla kärlek, värme och glädje. Det kan ju inte ha funnits någon glädje över huvud taget. Det kanske inte var uppfunnet då. Det kanske fanns varken förnöjsamhet eller lycka på den tiden. Och absolut ingen underhållning. Men lite ångest som kunde frammana en leende-liknande grimas kunde det väl ändå finnas. Eller? Titta framför allt på ikoner. Uttryckslösa ansikten. Möjligen ser de sorgsna ut. Men det är klart - de kanske inte hade det så roligt i livet. Det var väl först när de kom upp till himmelriket som de kunde slå klackarna i taket.

Ta t.ex. Heliga Maria, Jesus moder. Där hon finns avbildad ser hon mest fundersam ut. Hon är oftast tillsammans med Jesusbarnen. Naturligtvis - vad hade hon varit utan sin kändis-son? Men att hon var fundersam är ju inte så konstigt. Det skulle jag också ha varit om jag blivit med barn och fadern var en helig ande.

Ett riktigt leende ska komma från tårna och mynna ut i ögonen

Till Toppen

Modetidning

En dag låg den där på mitt köksbord - Cosmopolitan. Vet inte hur den kommit dit men jag hade inte köpt den. Som en liten bok såg den ut och jag började bläddra. De tio första sidorna innehöll reklam på helsidor. Tidningen består av 195 sidor varav 59 sidor är enbart reklam. Då har jag ändå inte räknat in alla de sidor där modeoch smycken visas vilket ju också är reklam. Listigt ihopsatt tänker man inte på att c:a var 3:e sida är reklam eftersom hela tidningen är upplagd med bilder och text precis som reklamen brukar vara.

Tidningen börjar med lite om, av och med Cosmopolitan. Sen kommer lite blandat kändis- och modell-
skvaller. Därefter kommer en "manual" om hur smarta flickor inte ska göra misstag med sina boyfriends. Skrivet av en kille så klart. Bland annat skriver han att tjejerna inte ska tjata för då kommer killarna automatiskt att göra precis det de inte ska(!?) Tjejerna ska istället uppfostra sina killar som de eventuellt uppfostrar sina hundar: med beröm när de är duktiga! (duktig hund!) Så ska man ju upp-
fostra sina barn. En del barn (kvinnor) växer därefter upp och blir vuxna, medan andra barn (män) inte blir vuxna utan måste styras med hundmodellen hela livet - eller?

Nåja, bläddrar vidare och kommer till en stylist. Hon ser inte klok ut och talar om vad som gäller i modevärlden. På bilden syns en tjej i kortsnaggad frisyr (den enda i hela tidningen!) och den fulaste klänning jag sett i mitt liv. Den är verkligen ful. Den är ärmlös, och upptill är den bajsbrunfärgad med mönster som härrör från 40-talets skurrockar. För att piffa upp det hela har man satt dit lite vit spets också och en slokande vit blomma i halsringningen. Nertill är den grön och det ser ut som om det "röret" den är sydd av har varit lite för stort så man har gjort ett par veck i den för övrigt helt raka klänningen. Ja, jag sätter inte in någon bild för jag är rädd för att ni kommer att kräkas.

De nästkommande sidorna är smycken, mode, mode, mode..... smycken, smycken, smink och hår. Sen kommer fyra sidor (exkl reklam) om hur du ska få vackra sommarben. De ben som visas kan på sin höjd vara 14 år gamla. Sen kommer några sidor om sex, kriser och dating som sig bör i en tidning för kvinnor (unga som gamla). Sen kommer återigen ett gäng sidor om hur du ska sola. Nu handlar det inte bara om ben utan om hela kroppen. Sen följer några sidor om killar som vill vara ungkarlar och detta följs av karlar som eventuella fäder.

Gwen Stefani har öppnat klädföretag. Det kan du också göra! Här kommer tips och råd hur du ska kunna bli egen företagare. Det kanske är lite lättare för Gwen Stefani än för Stina Svensson... eller?

Härefter följer en väldigt intressant artikel som är stämplad "bara i cosmo". Det är männen som säger: "så fintar vi dig i säng". Sen står det om alla bluffar som killar kör med för att få tjejerna dit de vill. Blandat finns inskickade kommentarer från "Jonas, 25", Dejan, 23", Henry, 25" osv. Detta kan jämföras med inlägget några sidor fram i tidningen som handlar om "sexiga lekar" med lite blandade tips men också ett förslag om hur du kan strippa för din man eller till och med dansa för honom medan du klär av dig. Undrar vad han ska göra? Leka med sin lille-pille och rulla en cigg - eller?

Nu vänder jag blad och kommer in i sommarmode på badfronten. (Tidningen är från i juni). En kritvit tjej (hon har inte brytt sig om soltipsen!) visar upp badmodet. Om vi bortser från de fula baddräkterna så är det förmodligen samma fjortonåring som visade benen. Hon har inte ett uns fett någonstans. Knappt skinn. På följande sidor visar en annan tjej (inte fullt lika vit) upp lite linnen mm. Hon ser ut som om livet är slut, allt är urtrist och hon vill bara dö. Ja, resten av tidningen är ungefär likadan. Det kommer några kändissidor där man ska lära sig att se ut precis som de gör.

Vem är jag att tycka. Jag har aldrig varit mycket för denna typ av tidningar ens när jag var yngre. Jag skulle aldrig köpa denna blaska för 32 kronor. Inte ens för 5! Om det åtminstonde vore lite snygga grabbar i den men inte ens det! Det är tjejer som är avklädda på var och varannan sida. Till och med i reportaget om "tänker du för mycket" om hur tjejer överanalyserar, även där ligger en halvnaken tjej utsläng på en säng.

Chefredaktören - en ung tjej vid namn Jonna skriver i början på tidningen: Håll i er - här kommer det: "Här ska du få underhållning, de verktyg du behöver för att höja ditt självförtroende och massor med inspiration. Cosmo ska vara en fristad från måsten och tråkigheter. Visst tar vi även upp allvarliga saker, men vi gör det utan att gnälla och vi ser istället lösningarna på de svårigheter som kvinnor då och då stöter på i sina liv". Ha, ha, skrattade greven.

Läser på internet om vad kvinnor tycker om Cosmopolitan. Den första ratar tidningen direkt men nästa tjej tycker att den är bra. Hon säger bl a: Ett stort + är att jag ALDRIG sett en artikel om att gå ner i vikt eller bantning i tidningen! Cosmo vill att deras läsare ska tycka om sig själva som de är!" Nej, jaha, visst - människor över 55 kilo kanske inte ens existerar för dem om man ska titta till hur alla ser ut i tidningen. De säger inte hur du ska se ut - de visar hur du ska se ut!

Till Toppen

P-piller för män & porr för sexualbrottslingar

Läste igår om att ny forskning fått fram p-piller för män. Har vi inte hört den förut. Första gången tror jag var för typ 25 år sen. Nu var det dock av någon annan sort för p-pillret skulle göra att mannen fick orgasm men ingen utlösning. Sen kom då det viktigaste av allt - den gav inga biverkningar!!!!

Nehej, det tror fan det. Det är ju till karlar. Här har vi kvinnor kämpat med dessa p-piller i evigheter och fått stått ut med biverkningar såsom migrän, kraftig menstruation, magsmärtor, illamående, viktökning, cancerrisk mm. Så kommer då ett p-piller för män - utan biverkningar! Man känner sig svimfärdig.

Men det kanske är i rättvisans tecken. Nu kan ju även män fejka orgasm eftersom utlösningen uteblir.

Och nu över till debatten angående porr på fängelser för sexualbrottslingar. Anledningen är den att man vill stoppa att internerna ska ha tillgång till porrtidningar. Det är ju självklart kan man tycka. Ska man skratta eller gråta, det är frågan. Jag slutar aldrig förundras att det är så synd om dessa män. De kan inte hjälpa att de är som de är, sägs det. Ändå kan man inte använda sig av kemisk kastrering ens. Varför då?

Ja, det har väl något att göra med mänskliga rättigheter eller att få känna sig normal - jag vet inte. Jag tycker inte att dessa män är varken normala eller mänskliga.

Diskuterade saken med min 82-åriga mor. Hon bara skakade på huvudet och hennes kommentar var: Ja, när man nu kan göra piller för att få den att stå hela tiden kan man väl ta fram ett piller som gör att den hänger istället.

Hon är inte dum hon

Till Toppen

10 positiva tankar

Det finns dagar man vaknar till, när det mesta går åt fanders. Det börjar med att du trasslar in dig i pås-lakanet när du ska ur sängen och slår skallen i byrån. Dagen fortsätter sedan med att du slår ut kaffekoppen över morgontidningen. Naturligtvis la du på en ren duk på bordet igår också. Det finns inga rena strumpor, du råkar slå i tån i dörrposten och du hittar inte dina glasögon. Det är då du kraftigt ska överväga om det inte är bäst att stanna hemma i sängen.

För övrigt kan man ju alltid försöka tänka positivt :

1. Tro inte att grannen har något emot dig bara för att han/hon ser sur ut när du åker förbi. Han/hon kanske bara har en jävlig dag (se ovan).

2. Var ärlig, ljug inte och var vänlig. Det lönar sig alltid i längden.

3. Om du är förkyld - tänk då på att det hade varit bra mycket värre med malaria eller aids.

4. Om maken/hustrun är sur - låt honom/henne vara det - ta inte över andras grubblerier.

5. Om någon öser över dig med negativa kommentarer om hur djävligt allt är. Lyssna med ett halvt öra, nicka och glöm allt han/hon sagt. Allra helst ska du undvika sådana personer.

6. Om någon skäller på dig utan anledning. Le och gå därifrån.

7. Om dina barn beskyller dig för att vara en skitmorsa/farsa. Säg då bara: Om du tycker så, så har jag troligen uppfostrat dig fel och då har du förmodligen rätt.

8. Om din hund hugger dig i benet när du kommer hem. Tänk då på att om den varit ett lejon så hade du varit uppäten.

9. Om du känner dig övergiven/bortglömd. Tänk efter när du själv tog kontakt. Det kanske är din tur?

10. Tro inte att folk pratar skit om dig hela tiden. Så intressant är du förmodligen inte.

Till Toppen

Provhytt

Har varit på shoppingrunda. En väninna ska till att fylla jämt och man ska ju något ha på sig. Jag hade tänkt mig ett par byxor svarta eller möjligen bruna. Plockade gladeligen ihop ett par stycken på känd butikskedja och travade in i provhytten. Redan när jag tog av mig byxorna visste jag att jag gett mig direkt in i helvetet. När jag drog av mig ena byxbenet råkade jag se i spegeln som visade spegeln bakom mig och däri såg jag den största häck jag sett på länge - och den var min. Den var blekfet, den var bugglig, den var hemsk.

Det är likadant varenda gång jag går in i en provhytt - jag har Barbapappa med mig. Jag blundade, reste mig och tog ett djupt andetag och drog på mig ett par av byxorna. De passade. Eller inte. Det var rätt storlek men jag såg ut som Grodan Boll. Jag försökte backa ett steg men det var ju inte att tänka på. Väggen tog emot. Jag provade det andra paret också men det var likadant där.

Hängde tillbaka, gick till nästa butik och plockade åt mig inte mindre än fyra par byxor. Det blev samma historia igen. Inte lika fruktansvärt, men nästan. Denna provhytt var c:a 20 cm bredare än den förra så nu kunde jag se mig själv på ett avstånd av 40 cm. Ja, jag hängde ju naturligtvis tillbaka varenda byxa och köpte en blus istället.

Varför är det på detta viset? Varför gör man inte provhytter där man kan se sig själv på lite avstånd istället för snett uppifrån, och varför detta fruktansvärda ljus som visar varenda plita ända ner på anklarna??? Fattar inte dessa butikskedjor att de skulle sälja mycket mer om de bara hade provrum som tilltalade oss som inte är skapta som pinnar.

Jag tycker att vi ska kräva samma för provhytterna som för kläderna: från S till XXL!

Till Toppen

Rabatter

Ja, nu handlar det inte om rabatter i form av pengar, utan rabatter med jord och - förhoppningsvis - växter i. Jag blir inte klok på hur de som gör iordning torg och parkeringar tänker. Typisk skrivbordsplanering förmodligen. Men, har ingen av dessa skrivbordsnissar hört talas om genvägar?

Nu har man vid ett närliggande centrum återigen missat detta. En alldeles ny, fin parkering och runtomkring rabatter. Ja, kanske bra tänkt men hur blir det? Jo, det kan jag tala om. Vi vill spara in på så många steg vi kan och då går vi naturligtvis rakt igenom rabatten. Vad kan då växa där? Ingenting. Varför väntar man inte med rabatter tills man ser var folk går? Då är det väl bättre att låta växterna få vara i mindre rundlar eller fyrkanter istället för att göra en låååååååååång rabatt som det blir två eller kanske tre övergångar igenom.

Nu när just den här parkeringen är ny så har man satt upp snören med små gula plastlappar på för att undvika promenerande. Ja, men se där! Då måste de ändå tänka på att folk vill trampa igenom planteringen. Men så fort det där snöret är borta så kommer genvägarna. Varför förstår man inte, att om man vill ha det på detta viset får man plantera något helvetiskt vasst eller så får man sätta upp taggtråd. Den kortaste vägen rakt fram är det som gäller.

Det vet väl alla att man ska gå så lite som möjligt utomhus. Man vill parkera, helst utanför ingången. Allra helst vill man ha en handikapp-parkering för att komma så nära som möjligt. Sen när man kommit inomhus då kan man ledigt gå i tre timmar utan avbrott....

Ja, människan är ett mysterium.

Till Toppen

Rengöring

Likt en långsam, men otroligt effektiv och envis borrmaskin letar jag mig in på de mest gömda ställen i mitt hus. Vad letar jag då efter? Jo, damm, skit, smuts, skräp eller vad ni nu vill kalla det. Ja, leta behöver man ju inte göra, men hur som helst har jag fortsatt min städning genom mitt ENORMA hus och har hittills putsat kök, två hallar, tvättstuga, toalett och halva vardagsrummet. Till min hjälp har jag bland annat en tandborste! Det finns inget som slår en tandborste när det gäller att ta sig in på omöjliga ställen. Därmed kommer jag in på just detta - omöjliga ställen. Några av dessa ställen finns i min tvättstuga.

Hur många kan det finnas som konstruerar nya tvättmaskiner och torktumlare? Det kan ju knappast bara vara en person. Och ingen - jag säger INGEN - har förmåga att tänka på rengöring. Det handlar bara om styrka, kapacitet, rotation, funktion mm. Här nedan ser ni t.ex två bilder varav den ena föreställer luckan till torktumlar-..... (ja, vad kan det heta? det sitter någon metallklump där utan namn och vattenbehållaren). Det andra föreställer doseringsluckan till tvättmaskinen. Visst är dom fina? NU JA!!! Efter att jag har skurat med tandborste! På vissa ställen i behållaren för sköljmedel var det såna små jävla micrometerstora springor som man inte kunde få ner någon tandborste i. Då fick jag ta fram en kniv och fösa in en bit trasa för att göra rent. (Detta trots att hela skålen legat i blöt i hett vatten med skurmedel en längre stund!). Jag erkänner att det säkert blev någon smula kvar ändå, för längst ner krökte det sig och blev omöjligt att komma åt och även omöjligt att se.

Nästa gång vi köper nya maskiner ska min fråga bli: Måste man skura med tandborste eller är det äntligen någon smart jävel som lyckats göra ytorna släta? Nåja, vad man än tycker om dessa små maskiner så är det egentligen ingenting emot den stora väsande tingesten i hörnet - värmepannan. Med livet som insats tar jag bort fronten och tränger in mina armar så gott det går bland rör, slangar och kablar. Rent blir det inte - men mindre skitigt. Jag får nöja mig med det. OBS! Jag lider inte av städmai. Detta anfall inträffar högst var 5:e år. Man ska ju inte överdriva. Blir det för skitigt inne kan man alltid ta på sig skor, handskar och solglasögon...

Min kära man sitter som fastnitad framför TV:n och tittar på friidrott. "Jag ska bara kolla lite" säger han och så sitter han där medan timmarna går och tittar på hoppare, springare, kastare och annat. Nåja, han gör inget ont där han sitter. Men han har varit flitig också och putsat fönster! Det ni. Det har jag själv inte gjort på evigheter men han har gått över hela huset. Många fönster har vi på vårt hus. Åt helvete för många. Men så går det när man går åstad och skaffar glasveranda. Jag tar inte så hårt på städning nu för tiden. Blir det allt för skitigt får man väl ta på sig skorna.

Kommer det folk på besök (och det gör det alltid när det ser för djävligt ut, men det är inte en kotte i sikte när man har fejat) så visar jag glatt upp mina dammråttor för att gjädja mina gäster. Det får dem att småleende tänka "så där skitigt har i allafall inte jag!" Det finns väl inget värre än att komma till finputsade hem där allt ligger på plats och allting blänker. Det är misstänksamt tycker jag. Jag får en oemotståndlig lust att riva omkring bakom soffor och i lådor och kolla även där. Jag vet nog att det bara är snyggt längst fram, så det så! Det är människor som hellre slänger 4 använda kaffekoppar i soppåsen än låter dem stå framme i diskhon. Så´n är inte jag. Jag lider inte av lite disk eller damm men visst gillar jag när det blir städat och fint också. Då kommer ordningsmänniskan fram i mig och jag far fram som en tornado. För när jag städar, då städar jag ordentligt. Om det så bara ska bli en gång om året.

Till Toppen

Sex & Samlevnad

Håller just på att läsa På spaning med Ann Söderlund. Ja, hon är väl en frisk fläkt kan man säga. Hon berättar om man och barn och hon älskar dem alla oerhört, men...
Hennes liv verkar variera mellan lite kaos, mellankaos eller hysteriskt kaos. Det handlar mycket om hur ostädat det är och att barnen tar all tid så inget annat hinns med. Framför allt hinner man inte med att knulla. Ja, hon skriver älska ibland också men mest knulla. Det är väl det som gäller antar jag. För att få ge ut böcker idag, menar jag. Jag är verkligen inte pryd av mig - lång därifrån - men jag har jävligt svårt för ordet knulla. Bara för att det är ett så hårt och fult ord. Alltså inte fult i ordets betydelse utan för hur det låter. Särskilt som det handlar om något fint som alla behöver mer eller mindre. Knulla kunde istället vara namnet på något verktyg. Som när maken och sonen mekar bil: "kan du ge mig knullan där borta".

Men visst är det svårt att hinna med att älska när man har småbarn omkring sig. Det vet väl jag som har haft sex barn under samma tak till och från. Men det stora problemet är väl inte att hinna med att älska utan att hinna älska varandra under tiden. En snabbis i tvättstugan kan man väl alltid få till men man kanske är så urbota trött så man glömmer att vara rara mot varandra och det är värre. Sen kan jag av erfarenhet berätta att det blir inte lättare längre fram. När barnen blir större och aldrig vill gå och lägga sig. Eller ännu värre - de blir i tonåren och tar hem flick- och pojkvänner och smyger sig in i sovrummen. Vad de gör där är inte alltid svårt att förstå när sänggavlarna slår mot elementen. När våra barn upptäckte att det gick ljudliga vågor genom huset tog alla bort benen från sängarna och plötsligt sov alla med madrasserna direkt på golvet. Något tystare blev det väl.

I Ann:s bok står det om några "sexorakel" som inte brydde sig om ifall barnen hörde eller inte. Kom något barn in i rummet sa de bara: "Mamma och pappa har det lite mysigt en stund". Jag utgår från att de åtminstonde skickade ut barnet från rummet! Barn har nog jävligt svårt för att förstå ifall mamma ligger och stönar när pappa ligger ovanpå och knuffas och bökar. Ja, eller tvärtom då. Det verkar nog mer aggressivt än som något mysigt. Någon gång på 80-talet tror jag, var det ju något "asshole" som kom på att man skulle älska öppet inför sina barn. Fy fan, säger jag. Det var väl någon psykologprofessordjävel kan jag tro. Sen kom nästa: Barnen skulle onanera för att bli lugna. Man skulle hjälpa dem med det på dagis. Flickorna skulle ligga där och "pilla på sin lilla ros". Uuuääääääähhh. Jippiekayeyy vilket paradis för pedofiler. Det var säkert någon sådan som hittade på det också. Det stod om det i tidningarna men tack och lov så rann det ut i sanden. Usch, nu mår jag illa.

Hur som helst har vi fått tillbaka vårt hus nu när alla barn har flyttat och vi kan göra det var vi vill, när vi vill, hur högt vi vill. Och det gör vi ju stup i kvarten... eller? Nä, det kanske är så att när man kan när som helst så är det som att det ska infinna sig automatiskt. Det gör det inte. Man måste jobba på det. Som regel tror jag inte att folk går omkring och är småpilska för jämnan. Även om någon påstod att karlar tänker på sex var femte minut. Detta går stick i stäv med den man som på radion berättade om just hur män tänker. Han berättade om fenomenet att kvinnor ofta frågar sina män: "älskling, vad tänker du på? Han svar var, att om kvinnor visste att vi män tänker högst fem minuter under en hel timme, så skulle de aldrig fråga. Om tankarna då ägnas åt sex, så betyder det ju att karlar inte tänker på något annat över huvud taget. Det vill jag helst inte tro.

Det största hindret mellan män och kvinnor är väl annars det här med startsträckan. En ståuppare på TV:n sa för många år sedan: "det enda förspel jag behöver är en stor stark och en vinnare på solvalla". Blir väl inte ofta i så fall om det ska till en vinnare. Malena å sin sida sa att män är som tjurar - rusar rakt på, medan kvinnan är som ett hus med många dörrar som mannen måste öppna för att kunna komma in. Det låter ju gulligt men för en man är det nog ren humbug. Vaddå öppna dörrar? Var fan är nycklarna då?

En tjur förresten, den stångar sig väl in. Men om man ska tro på allt man läser så skulle det i så fall innebära, att karlarna ligger där och är fullkomligt uttråkade av att försöka mjuka upp sin kvinna. Pillar lite här och klämmer lite där medan han tänker på tipset han ska lämna in. Nä, så kan det inte vara. Så får det inte vara. Så är det inte! Även tjurar vill nog ha lite mys-pys.

Har ni hört talas om efterspel, förresten? Eftersmek, gos och kärleksmummel. Nä, återigen en bärs och en dusch eller en lång, fet snarkning. Själv blir jag pigg och skulle kunna börja dammsuga men jag har ju inte hjärta att väcka den snarkande.

Älska på!

Nu tror jag att jag vet vad meningen med livet är. Det kanske ni redan vet men jag är ju lite trög. Jag tror att meningen med livet är orgasm. Så många och så ofta som möjligt. Detta baserar jag på filmer och serier som går på TV:n. Böcker ska vi inte tala om. Där är det om möjligt ännu värre. Alltså - jag har inget emot orgasmer. Vare sig det är egna eller andras men jag har inget behov av att behöva höra/se om dom hela tiden. Livet måste väl ändå innehålla något annat också - eller...? Det blir bara mer och mer av varan sex. Snart kommer folk att sitta nakna i morgonprogrammen på TV och känner de för det kommer de att göka på varandra mitt på bästa sändningstid. Kan ni tänka er det? Då blir det inte fråga om att spilla kaffe i soffan inte.Vart tog nyfikenheten vägen? Min gamla mamma säger att förr fick man gå på känn. Det behövs inte längre. Det är bara att "beställa" i baren och ta med hem. Blir man inte nöjd kan man gå tillbaka och klaga dagen efter. Beställa en ny.

Filmen jag såg senast (förresten, vilket föranledde dessa kommentarer) var "Tre systrar och en mamma". Mamman spelades av Diane Keaton och hon hade fullt sjå med att gifta bort den "sista" av sina döttrar. Sen gick fokus över till att Diane (i rollen alltså - nyss fyllda 62) aldrig hade fått orgasm. Detta diskuterades med en av döttrarna. Maken hade "inte hela dagen på sig" och "jobbade på nätterna" varför hon aldrig hunnit med. Sen fick hon till det på slutet naturligtvis. Helt plötsligt var det bara en karl där och sen gökades det i tid och otid. Hon kom inte ens i tid till sitt eget bröllop eftersom hon låg på rygg. Däremot hade hon tid att svara i telefonen. Och hon var såååååååååå lycklig...

Min man har kommit tillbaka. Ja, det är inte så att jag har lånat ut honom, men han har sovit två rum bort på sista tiden. Två rum bort, stängda dörrar samt öronproppar så kanske ni kan gissa. Men nu har han fått en snarkskena. Funkar faktiskt! Tyvärr är han inte riktigt van med den än, så den känns obekväm och skaver emellanåt. Men när han väl sover så är han tyst. Nu kan man återigen sticka in sina iskalla fötter hos en het make. Han med snarkskena och jag med bettskena - de långa heta kyssarnas tid är förbi... suck! Men man kan ju säga rara saker till varandra istället: Puth på dig älthkling. Thov gott och dthöm thött.

Till Toppen

Splittrad

Nu har jag uppgraderat mitt minne! Men tyvärr bara det i datorn. Internminnet räckte inte till, utan jag hann gå och fika medan datorn försökte öppna webläsaren. Men nu går det undan! Mitt eget minne är det värre med. Det är.... öh... vad skulle jag säga... öh... Ja, så där håller det på. Dagligen och stup i kvarten. Om jag bara kunde lära mig att koncentrera mig på en sak i taget. Ska jag t ex hämta en sax i köket när jag sitter vid datorn, så hinner jag tänka tusen tankar och göra en massa saker på min väg genom vardagsrum och hall. Det kan vara en tidning som ligger framme och ger mig en idé i huvudet bara genom ett ögonkast. Det kan vara gardinerna som säger - byt ut mig. Något står framme på golvet som måste flyttas på just då. Väl ute i köket kommer en, två eller tre katter emot mig och vill ha mat. Ger dom mat och står sedan och ser fånig ut eftersom jag totalt har glömt bort saxen. Går tillbaka. Står vid datorn och kommer åter på saxen. Går tillbaka till köket med blicken fäst vid golvet mumlandes: "sax, sax, sax. Ja, då kommer jag naturligtvis ihåg den. Sen är det ju inte säkert att jag ändå kommer ända till datorn med saxen. På vägen kan ju något annat inträffa och jag kanske tar upp något samtidigt som jag lägger ifrån mig saxen på något osynligt ställe. Väl tillbaka vid datorn undrar jag vart fan saxen har tagit vägen. Går tillbaka och tillbringar en del tid med att leta. Ger upp och går ut i köket och hämtar en annan sax (om det nu finns någon) och går tillbaka med blicken fästad vid golvet mumlandes: datorn, datorn, datorn.

Är jag frisk, eller? Frågan är om det är fel på minnet eller om min hjärna tror att jag har högre simultankapacitet än jag har. Jag kan till och med läsa en text medan jag tänker på något helt annat. Ja, sen blir det ju ingen ordning på vare sig det tänkta eller det lästa men det är ju en annan sak. Jag önskar att jag var enkelspårig som en katt. Eller varför inte en man.

Till Toppen

Teknik

Jaha, nu har Apple varit i farten igen och gjort en supertunn dator. Macbook Air. Inte ens 2 cm tjock är den! Får faktiskt plats i ett kuvert. Hur bra är inte det. Då kan man ju lägga den bland tidningarna och fullständigt tappa bort den. Skicka iväg den i pappersinsamlingen kanske.

Nä, jag kanske bara är avundsjuk. Jag som fortfarande har en fetskärm. Det har jag för att jag tycker att den har bättre upplösning än plattskärmarna och dessutom har jag gott om plats. Undrar hur trångt man ska bo för att behöva köpa en 2 cm tjock dator? Jag tänker vänta tills det kommer en dator som är så liten som en tändare. Sen när man ska använda den så bara trycker man på en knapp och så är den helt plötsligt i full storlek. Ja, inte vet jag hur det ska gå till men det kommer nog så småningom.

Skulle gärna vilja ha en sån bil också. Klick - så är det bara att stoppa den i fickan. Ingen risk för stöld och inget parkeringsstrul.

Till Toppen

Tros-chock

Häromdagen var jag och handlade. Satte mig på huk bland champoflaskorna och kände att det var alldeles stumt i ena knävecket. Vad nu då? tänkte jag. Ännu fler krämpor. Fortsatte handla och satte mig än en gång på huk. Samma sak. Har jag svullnat i benet tänkte jag och så kände jag efter. Ha, ha, det satt något innanför byxbenet.

Åh, nej, tänkte jag sen. Säkert är det trosorna från igår som fastnat i byxan och som jag nu släpar omkring med. Jag kunde ju inte gärna stå i affären och pilla fram dem heller så jag gick vidare. Skulle ta bort den när jag kom till bilen. Handlade klart och gick till bilen med varorna och skulle sedan vidare in på blomsterhandel. Inte kom jag ihåg trosorna.

Inhandlade det jag skulle och gick återigen till bilen. Satte mig ner och skulle ta bort trosan men nu var den borta! Halleluja! Någonstans låg mina trosor. Förhoppningsvis på parkeringen men kunde ju även vara inne i någon av affärerna. Jag gick inte tillbaka och letade! Ja, det händer kanske bara mig men jag sitter uppe till sent på nätterna vid datorn och ibland när jag väl kommer i säng så slänger jag bara av mig kläderna bredvid sängen. (Ingen ordning här inte). Inte hade jag koll på det dagen efter om jag slängt trosorna i tvätten eller inte. Så de satt alltså fast i mitt byxben.

När jag kom hem gjorde jag en koll och upptäckte att det inte var trosorna som var borta. Däremot en trekvarts-strumpa. Tack och lov för det. En strumpa är bättre att tappa än ett par trosor. Undrar bara om någon såg när den ramlade ut ur mitt byxben.

Till Toppen

Vänner

Har ni vänner eller har ni bara bekanta? Jag funderar på hur är man som vän och hur vill man att en vän ska vara? Själv är jag vänlig mot alla men eftersom min mun gärna (oftast) använder sig av ironi så kan nog några tycka att jag är spydig och inte alls vänlig. Ändå försöker jag bara använda ironin med sådana som jag vet gillar det eller som förstår det. Det funkar liksom inte riktigt annars. Jag är en ganska "knäpp" människa och säger ofta det som inte förväntas. Mentalt är jag nog som en trettonårig åttioåring om ni förstår vad jag menar. Förnuftig men barnslig.

Eftersom jag är på detta sätt och inte pratar så mycket bland folk som jag inte känner så kan jag uppfattas som ganska tillknäppt och stram, tror jag. Jag använder mig sällan/aldrig av färdiga kommentarer såsom "hur-är-det" eller "det-var-längesen". Det är ju ord, kommentarer som knappast kräver ett svar eller leder någonstans. Jag är helt enkelt urusel på att kallprata.

Många tycker nog att jag är ytlig. Det är jag nog också eftersom jag är rädd för att släppa människor för nära. Jag brände mig på några i tonåren och är försiktig sedan dess. Hur vill jag då att en vän ska vara? Ja, vi människor är ju så olika och om man ska ha en riktig vän så får man nog vara ganska vidsynt och inte snöa in på bagateller. Jag vill att en vän ska vara:

ÄRLIG - det är nummer ett och är inte ruckbart!
VARA ÄKTA - bättre vara ett bra "jag" än en dålig kopia av någon annan.
VARA TILLGÄNGLIG - en vän ska man kunna ringa när som helst.
REFLEKTERANDE - och då menar jag att som vän ska man ge lika mycket som man får.
HA HUMOR - vilket de flesta människor har. Totalt humorbefriade människor är inte kul!

Sen är det ju det där med att höra av sig vilket jag måste erkänna att jag är lite dålig på. Dels så är jag rädd för att störa och dels så gillar jag inte telefoner. Därför blir det ju mest via mail tyvärr, men bättre det än inget alls.

Puss och kram på er alla vänner och bekanta!

Till Toppen

Åldersnoja

När jag själv var typ 15 år så tänkte man väl tanken någon gång, att vad gör man mellan 30 och döden? Det var som om man trodde att förälskelser, vänner och fester skulle ta slut i och med att man fick jobb, gifte sig och skaffade barn. I och för sig var det inget jag grubblade över och jag har heller aldrig kommenterat någons ålder vare sig uppåt eller nedåt. Men många gör det. Särskilt uppåt. Det måste vara jobbigt att hela tiden tänka på och vara rädd för att bli gammal. Det värsta som kan hända är väl att man dör och inte får vara med längre men det vet man ju inte av då - so what...

Tänk alla dessa "unga" människor (kanske upp till 20) som ständigt irriterar sig på/kommenterar att "gamla" människor (kanske över 35) går ut och festar. Och vad värre är, att "supergamla" människor som jag (50) också gör det. Varför irriterar man sig på det???? Är det inte skönt att veta att man kan fortsätta att vara den man är även om man blir äldre?

Många vill inte gå ut för att de kan träffa på sina barn. Men, vad kul, säger jag då. Mina barn tycker bara att det är roligt om vi träffas ute. Det är roligt att träffa människor - både yngre och äldre. Nu är det ju så ofantligt mycket annat som finns i livet än att festa. Det är väl det som man upptäcker med stigande ålder. Men för ungdomar är det bland det viktigaste. Och att bli gammal, det är det värsta som kan hända.

Själv skulle jag uppskatta att kunna gå ut och dansa, men där jag bor är det tydligen inte ansett som något man ska göra. Här finns inte tillstymmelse till dans. Mer än bryggdans 1 gång/år! Det är synd, för där samlas människor i alla åldrar i mängder och då verkar inte någon bry sig om hur gammal någon är..

Det finns ju även dom som tycker att det är "äckligt" när äldre människor håller varandra i handen eller pussas. Finns det något rarare än när man läser om två gamla människor som funnit varandra på gamla dar? Två som blivit ensamma men som hittat varandra. Det är ju underbart. Och det kommer ungdomarna kanske själva att uppleva en dag om de får vara med. För det är ju så att dessa "gamlingar" har ju också varit ungdomar en gång. Till och med barn fastän det kan vara svårt att tro.

Det finns ju inte något som jag inte kan göra idag, när jag är 50, som jag kunde göra när jag var 20. Tvärtom, så har man ju fått en större säkerhet och självkänsla. Jag kan ju inte gå på händer, men det har jag inte kunnat förut heller. Sen är det ju så att när man är ung så kanske man känner att man måste kunna gå på händer för att andra kan det. När man är äldre så kan man säga: "varför skulle jag det när jag har fötter? ".

Allt beror på att man TROR att man vet hur det ska bli när man blir "gammal". Men det vet man inte förrän man är där! Sen beror det ju på vem du frågar om du är gammal. En 10-åring tycker att 20 är gammalt. En 80-åring tycker att 60 är bara barnet.

Men när man blir 90 då kan man ju få kalla sig gammal om man nu tycker att man ska behöva använda det ordet. Den enda gången jag tycker att man ska använda det ordet är när det gäller mat.

Till Toppen