NOVELLER

Går några steg ovanför marken

Mors Jul - då och nu    

Utflykten

Jag gillar att skriva och emellanåt blir det en novell. Några kan ni läsa just här.   

Går några steg ovanför marken

Jag är en man på fyrtiosex vårar. Absolut inte rik men inte fattig heller. Mitt tidigare blonda hår är på väg att bli grått – det som är kvar. Normal kroppsbyggnad med en antydan till kalaskula. Vilken dag som helst ska jag anmäla mig till ett gym, har jag tänkt. Runt ansikte utan några speciella särdrag. Ser väl ut som folk gör mest. Jag har jobbat som busschaufför i tolv år och tycker väl att det är ganska bra. En gång ville jag bli tandläkare. Kanske ett underligt val med tanke på min tandläkar-skräck, eller kanske just därför. För att komma över skräcken. Det blev inte så. Jag tröttnade på studierna och gav mig ut och tågluffade. Har fortfarande kvar en tatuering som minne av en resa till Tyskland. En örn som nu blivit grå och sliten liksom sin ägare.

Jag är sällan sjuk. Jag har två barn. En pojke på arton och en flicka på tolv. Jag umgås med mina barn så ofta det finns tillfälle. De är ganska upptagna.

Mitt liv är ganska vanligt. Det händer inte särskilt mycket. Jag går till mitt jobb. Handlar och lagar min mat. Städar. Tittar på TV och läser en och annan bok. Inget djuplodande direkt, men det slinker väl med en och annan roman bland deckarna. Så jag är väl vad man kan kalla en tämligen ordinär människa. Inte för att jag klagar på det. Jag har det bra. Men ensamt. Trots barnen. Man vill ju ha någon att dela ljuvt och lett med. Någon som lyssnar på en när man kommer hem. Någon som finns där bredvid i TV-soffan. Någon att skratta med. Någon att leva med.

Anna och jag hade det väl bra medan det pågick. Vårt liv tillsammans, alltså. Det var i alla fall vad jag trodde tills hon hittade en annan. Jag anklagar henne inte. Vi tog inte tillvara varandra. Den vardagliga slentrianen, gör att man glömmer de där små uppskattningarna. Eller kanske är det så att de små tingen, de som vi tycker är så charmerande i början av ett förhållande, efter ett tag blir till irritationsmoment. Jag vet att jag brukade tycka att hon var så söt när hon satt och funderade. Hon höll oftast i en penna som hon knackade lätt på tänderna med. Långt senare kunde jag bli vansinnigt irriterad av detta knackande. Vi hade inte längre något att prata om. Inget att skratta åt heller. Vi åt vår middag under tystnad. Inte ens radion var på. Resorna blev få. Mest beroende på Annas flygrädsla. Nu efteråt kan jag komma på mig med att jag kanske kunde ha köpt en blomma någon gång. Eller kanske uppskatta att hon höll snyggt hemma. Men man blir van. Blir blind. Tycker bara att allt är som vanligt. Kanske borde jag ansträngt mig mer. Men det krävs ju två för en tango.

Men det var då det. Nu är en annan tid och hon lever sitt liv på sitt håll. Vi är inte osams men har inte mer än nödvändig kontakt för barnens skull. Huset i Steninge har hon kvar. Hon och barnen. Det var jag som skulle flytta. Inte för att jag protesterade. Nu bor jag i en tvårummare i Brännbo. Jag har kommit hem, kan man säga. Eller tillbaks. Det var här jag bodde innan jag och Anna flyttade till huset. Huset är inget jag saknar. Jag gillade det inte ens i början, men Anna blev eld och lågor. Plötsligt inser jag hur olika vi var.

Det småduggar lätt, men det gör inget. Det är så varmt ute. Sensommar. Jag går sakta Stora Gatan fram. Plötsligt känns det som om jag går några steg ovanför marken. Jag tittar ner på mina fötter. Nej, nog går jag på marken alltid. Asfalten glider fram under mig, när jag tar steg efter steg. Blir nästan hypnotiserad och håller på att gå in i en lyktstolpe. Tittar upp och ser en äldre man le åt mig. ”Hoppsan” säger jag, och går vidare. Jag har inte bråttom. Tänker på dagen och ler för mig själv. Så snabbt saker och ting kan förändras. Vaknade i morse med både förväntan och ångest. Kan man verkligen ha det samtidigt? Förväntan över den träff jag skulle på. Ångest av samma anledning. Ja, jag erkänner att det kändes fånigt när jag anmälde mig till Mötesplatsen på Internet, men det är ju så många som gör det nu för tiden.

Det tog inte så lång tid innan jag fick svar. Flera svar faktiskt. Jag blev lite förvånad. Några brydde jag mig inte om över huvud taget. Verkade inte alls mena något allvar. Men så fick jag kontakt med en kvinna som hade fastnat för mina ”snälla ögon”, som hon uttryckt det. Hon var väl ingen skönhet direkt, men vem är det. Hon såg trevlig ut. Några år yngre än mig och förhållandevis nyskild. Vi skickade mejl till varandra under en kort tid och jag fastnade för hennes glada inställning. Jag vet att man inte ska ha bråttom, men hon ville att vi skulle träffas så snart som möjligt. Vi bestämde en träff på Tant Bruns kaffestuga. Inte för att hon bodde här i stan, men hon hade bekanta här, som hon ändå skulle hälsa på.

På väg till Tant Brun var jag full av förväntan, ångest och funderingar. Tänk om hon satt in ett gammalt foto. Tänk om hon är med i någon religiös församling. Det hade vi aldrig gått in på. Tänk om hon har en hemsk röst. Tänk om....
Tänk inte alls. Man ska inte ha några föreställningar.

Jag kände att jag hellre skulle ha träffats på något annat ställe, där jag kunde ha tagit en öl för att lugna nerverna. Inte för att det hörde till vardagen, men just då skulle det inte ha varit fel, även om det var förmiddag. Jag vek in i gränden och hukade mig lätt nar jag gick in i kaffestugan. Det var ganska tidigt på dagen och inte särskilt mycket folk. Tänk om jag inte skulle känna igen henne. Tänk om hon inte skulle känna igen mig.

I innersta rummet, vid fönstret satt hon. Hon såg upp när jag klev in över tröskeln. Hon log och jag slog mig ner mittemot. Sträckte fram handen tvärs över bordet och hälsade. Hennes handslag var varmt och bestämt. Hon såg ut som på kortet. Det måste ha varit alldeles nytaget. Vardaglig, blond, neutral. Precis som jag. Hon sa leende att hon varit tidig och hade redan beställt in kaffe och kanelbulle. Jag gjorde detsamma. Ingen av oss visste riktigt hur vi skulle börja och pratet flöt lite trevande, lite stakande i början. Sen började vi slappna av och det gick lättare. Hon berättade lite om sig och sitt liv och bad mig göra detsamma. Det var trivsamt. Väldigt trivsamt. Lokalen gjorde väl sitt till.

När nästan en timme förflutit tittade hon på klockan. Sa att hon måste gå. Hade bestämt en tid med sina vänner. Hon reste sig och tackade för kaffet som jag bjudit på och gick före mig ut. Vi stod utanför kaffestugan och hon tittade mig rakt in i ögonen. Jag kände ingenting. Hon tog mig i handen och sa ”vi hörs”. ”Visst”, svarade jag. Sen gick hon. Jag var inte ens besviken. Hon var trevlig. Väldigt trevlig. Jag ville att hon skulle vara mer än trevlig. Förmodligen kände hon likadant. Vi skulle förmodligen inte ”höras” igen.

Jag gick nedför gränden mot strandpromenaden. Jag var helt tom. Tänkte inte ens på det vi pratat om. Konstigt. En träff med en okänd människa borde röra om lite mer ändå. Jag kunde lika gärna ha pratat väder och vind med någon kassörska. Jag gick ut på badhusbryggan och såg ut över Sigtunafjärden. En lätt vind svalkade i värmen men fick inte båtarna att röra sig nämnvärt. Jag drog in luft i lungorna och tänkte på ingenting. Jag kände mig lätt. Det var skönt att det var över.

”Stoppa henne! Hallå! Stoppa henne!”.
Ropet hördes någonstans till höger bakom mig och jag vred på huvudet. Bort mot Stadshotellet såg jag en kvinna komma springande. Hon pekade framför sig och jag vred mig lite till. En hund sprang i full fart mot minigolfbanan. Jag gensköt hunden. Sprang framåtlutad sista meterna. Fick tag i kopplet och lyckades samtidigt snubbla och låg raklång på gräset. Hunden, av obestämbar ras, hade tvärstannat när kopplet sträcktes, vände och kom fram och slickade mig i ansiktet. Ett skratt hördes och jag tittade upp.

Hundens ägare böjde sig flämtandes fram med händerna mot knäna.
”Vill du ha hjälp att komma upp” sa hon.
”Du kanske ska lägga dig här bredvid” sa jag. ”Din kondis verkar inte vara den bästa”.

Hon skrattade igen och räckte mig handen. Jag kom upp på fötter och gav henne kopplet. Hon satte sig på huk och tog tag runt huvudet på hunden.
”Du får inte springa iväg så där. Aja baja dig, gullehund” sa hon och avslutade med en puss på nosen. Hunden, troligen någon terriersort, ruskade på både sig och svansen.

”Nu förstår han nog för all framtid” sa jag ironiskt.
”Hon. Det är en hon” sa hundägaren och sträckte fram handen. ”Hej, jag heter Karin. Tack för din heroiska insats”.
”Tommy” svarade jag och tillade ”det var så lite så”.
”Hur gick det med kläderna? Gräsfläckar är inte kul.” Hon granskade mina långbyxor.
”Det klarar sig” sa jag och borstade bort osynligt gräs.
”Är du hungrig?” frågade hon. ”Jag har picnic här borta.” Hon vred sig runt och pekade bort mot en parkbänk där en flicka satt.
”Det räcker till dig också”. Hon började gå utan att vänta på svar och jag traskade efter.
”Det här är Minna” sa Karin och pekade med hela handen mot flickan. En lintott som kunde vara i 10-årsåldern. Hon åt på ett kycklinglår. Vi hejade på varandra.
”Hon brukar springa bort” sa Minna mellan tuggorna. Jag utgick från att hon menade hunden och inte mamman.
Jag slog mig ner bland kyckling, bröd och ost. Allt serverat på enklast och trevligast tänkbara sätt. Direkt ur påsarna.

Karin hade en sen semestervecka som hon använde till ”att bara vara”, som hon uttryckte det. Hon bodde i Rosersberg men tog emellanåt en tur till Sigtuna och strandpromenaden. Hon hade glada ögon i en grågrön nyans. Hennes mun, som var något sned, gjorde att hon såg leende ut även när hon inte log. Jag kom på mig med att fundera på hur hon såg ut när hon gäspade. Efter avslutad lunch, gick vi alla fyra till Våfflan nere vid hamnen. Jag bjöd på glass och kaffe. Hunden, som jag fått veta hette Agnes, fick även hon en bägare med glass. Hon hade lite svårt att koncentrera sig på grund av alla änder som både vankade och flaxade runt borden.
 
Det var en ovanlig dag. Ändå kändes allt så vanligt. Just så där som man vill att det ska vara, utan att det blir tråkigt. Det är en balansgång. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Utan att gå in på något mer personligt.  Jag berättade inte om min tidigare träff under morgonen. Det kändes som om den aldrig hade ägt rum. Kanske hade jag drömt.

Vi tog en promenad på pirerna och tittade på alla båtar. Jag har aldrig varit någon sjöbjörn, men funderade ibland på en roddbåt. Kanske skulle Anna ha uppskattat det. Eller inte. Hon var en landkrabba. Men kanske ändå en promenad på piren.

När klockan började dra sig mot tre bröt vi upp, eftersom det började dugga så smått. Karin klagade över att hennes redan stripiga hår blev ännu stripigare. ”Klaga inte, du har ju i alla fall hår”, sa jag.
Jag följde Karin, Minna och Agnes till deras bil men avböjde skjuts hem.
”Nä, du åker väl hellre buss” skrattade Karin. Jag tackade för en trevlig picnic och vinkade länge efter bilen.

Jag hade slutat titta på mina fötter och fortsatte min promenad på Stora Gatan. Ju närmare Brödboden jag kom, ju mer sugen blev jag på wienerbröd. Det måste vara lätt att sälja bröd, när man kan fresta så med doften. Jag stod emot frestelsen. En kanelbulle och en glass fick räcka för den här dagen. Duggregnet började tränga igenom mina kläder, men jag brydde mig inte.

Jag stannade till i höjd med frisören och funderade på om jag skulle beställa tid för klippning. Såg mig själv i skyltfönstret och tyckte att jag såg yngre ut än på länge. Strök till håret som var mer än fuktigt. Det fick vara med klippningen. Nu skulle jag handla och sen skulle jag hem och ta bort mig från mötessidan på Internet. Jag hade gjort ett försök. Det fick räcka.

Jag strosade vidare mot Ica, måste köpa med mig lite mat hem till kvällen. Något nyttigt vore väl det bästa. Matlagning för en person blev oftast enkelt, ensidigt och snabblagat. Jag fyllde korgen med grönsaker, pasta och bröd och ställde mig i kön till kassan. Någon före mig frågade expediten om det inte var extrapris på limpan.

Jag väntade och stoppade ner handen i högra byxfickan och tog upp lappen. Vecklade upp den och såg telefonnumret. Under numret stod det ”Ring mig, Kram Karin”. Hjärtat hoppade över ett slag.

Till Toppen

Mors jul - då och nu

DÅ...

Helgfriden stod och väntade utanför dörren och pockade på att få komma in. I fönstren var alla adventsljusen tända. Ljusen blänkte och speglade sig i de nyputsade fönstren. Där inne i vardagsrummet stod Adolf, äldste sonen i huset och tittade förundrad på sin 14:e levnads julgran och tänkte att aldrig hade den varit så vacker
som i år.
I köket gick mor omkring och smågnolade. Hon hade sitt nystrukna förkläde på sig och höll som bäst på med att griljera skinkan. På hyllorna glänste kopparkastrullerna och en munter liten brasa sprakade i vedspisen.
Lillflickan Anna hade av mor fått några klippdockor som hon glatt pysslade med vid det stora köksbordet. Hon väntade tåligt på att pepparkaksbaket skulle börja.
Anna, som inte var riktigt en lillflicka längre, var nog lite för stor för klippdockor men var ett så försynt och snällt barn att hon inte ville såra sin mor som tagit fram dem.
– Nu kommer far och Emil hem, ropade Adolf inifrån rummet. Han har en stor säck med sig!
Alla sprang ut i hallen för att välkomna far och mellanbarnet Emil.
– God dag på er i stugan, hälsade far. Jag har en överraskning med mig idag.
– Oh, vad spännande. Vad är det? frågade mor.
– Vänta lite så ska ni få se, sa far och började knyta upp snöret på säcken.
Alla böjde sig fram för att se vad som fanns i säcken. Far lyfte upp en stor tomte.
– Åååhh, så fin, sa alla i kör.
Mor slog ihop händerna av förtjusning.
– Den här ska stå på trappan i jul och se till att inte julfriden försvinner ut genom dörren, sa far och log sitt allra bredaste leende. Han kände sig så lycklig över att kunna göra sin familj denna glädje.
– Titta här, sade han, den är ihålig så att man ska kunna sätta ett ljus i den.
Familjen visste inte till sig av glädje.
– Ååååhh, vilken fin jul vi får nu, sa mor. Tack snälla far för att du gör så fint för oss.
– Åja, sa far, du gör ju en hel del du också.
– Äsch, sa mor blygsamt.
– Åjo, jag känner väl hur gott det doftar av julskinkan. Och pyntat och fint har du gjort.
Mor tittade ner i golvet lite generad och gned sina händer på förklädet.
– Jag måste nog titta julskinkan nu, sa hon och smög iväg in i köket.
– Kom barn, sa far, så tänder vi ett ljus att sätta i tomten med det samma.
– Ja, ropade alla barnen.
– Jag kan hjälpa till och ställa den på plats, sade Adolf.
– Och jag kan tända ljuset, sa Emil
– Och jag kan sjunga en julsång under tiden, sa Anna.
– Tänk så duktiga barn jag har, sa far.
Så gick de tillsammans ut för att ställa tomten på plats och tända ljuset. Alla tyckte att det blev så stämningsfullt och de stod kvar en lång stund för att titta på tomten. Så ropade mamma från köket.
- Kom in nu allesammans om ni vill vara med och baka pepparkakor.

Tänk bara att få sitta med vid detta köksbord och få känna den härliga värmen från vedspisen. Och att få deltaga i denna familjs julförberedelser. De satt där tillsammans och bakade och pratade och sjöng julsånger så det stod härliga till. Vem skulle kunna önska sig något annat.
Allt var förberett. Det var dan före dan före dopparedan.
Julefrid rådde.

NU.....

Det var 2 dagar kvar till julafton. Mamma hade med knapp nöd, lyckats få upp 1 adventsstjärna men inte förrän till 2:a advent. Först hade det inte funnits någon skarvsladd och när hon väl köpt en så var glödlamporna slut. Men till 2:a advent var det vackert i köksfönstret. Den syntes inte så bra utifrån för ingen hade haft tid att tvätta fönstren på länge men inifrån var det som sagt var vackert.
Inne i vardagsrummet stod plastgranen färdigklädd. Den blev väl studerad av 14-årige sonen Adolf.
– Det här är väl för fan inte någon gran. Den ser ju ut som den vore gjort av gamla gröna plastpåsar. Och vem fan har hängt upp kalsonger i granen.
– Svär inte hela tiden, ropade mamma ifrån köket, vi ska ha julfrid nu, fattar du det? det är förresten inga kalsonger - det är änglar. Jag har gjort dem själv!
– Ja, det kunde man ju ge sig fan på, sa Adolf och slängde sig i soffan framför TV:n.
Han lyckades få in hårdrock på någon kanal och skruvade upp volymen. I köket tog mamma just ut den griljerade skinkan ur ugnen.
– Ja, det kunde man ju ge sig fan på att den skulle bli svart.
– Svär inte morsan - julefrid, härmade dottern Anna som satt vid köksbordet.
Hon hade just fyllt 10 men tyckte att hon var 14 hon också. Hon hade fullt sjå med att dra ett tuggummi ut och in genom munnen samt snurra det runt fingret i ett, i ett.
- Sluta med det där, sa mamma, gör något vettigt istället. Du kan förresten ta ut pepparkaksdegen jag köpte idag och börja göra kakor.
– Du e ju inte klok! ska jag? det finns faktiskt pepparkakor att köpa. Jag är väl ingen jävla bagare heller.
– Herreduminskapare, vad har jag gjort för att få dessa barn?
– Du får väl annonsera efter nya då, sa Anna och svassade ut ur köket.
– Fan, nu kommer farsan hem också, gastade Adolf inifrån rummet, nu kan man ju inte kolla på TV:n längre.
– Tjena allihop, hälsade pappan. Kolla, jag och Emil har ett paket med oss.
– Vi kollar på TV:n, ropade Adolf.
– Stäng av den där jävla skitmusiken, det hörs ju ända ut på går´n när man kommer hem. Och så kommer ni hit innan jag ledsnar.
Alla masade sig ut i hallen. Adolf kastade en blick ner i kartongen som pappa haft med sig hem.
– Va fan haru köpt för skit? frågade han.
– Sluta svära annars kastar jag ut dig, sa pappa.
– Det här är en ljusramp som ska sitta ute på garaget. Snyggt va?
– Du e ju inte klok, sa mamma, vad kostade den där. Förra veckan när jag ville köpa en klänning så fanns det inga pengar!
– Jag fick den skitbilligt, bara 675 spänn!
– Sexhundravaddåsaru?
– Ja, det är ju jävligt billigt. Såna här finns ju knappt att få tag i.
– Ska jag slänga ut han, morsan? han svär, sa Adolf, och lunkade tillbaka till TV:n
– Jaha, så du kan köpa vad du vill du. Men att fixa adventsbelysning och en riktig julgran det var svårare det, sa mamma.
– Ja, men vi behöver ju inte fler belysningar än den här och julgran har vi ju.
– Ja, den barrar ju inte i alla fall - den bara dammar, svarade mamma.
– Var lite glada nu när det snart är jul, sa pappa, vad är det som luktar bränt förresten?
– Morsan brände upp skinkan, svarade Anna. Nu kan vi väl äta Tacos istället, det är mycket godare.
– Inte Tacos, gastade Emil, jag vill ha hamburgare.
Hör på mig allihopa, ropade mamma. Kan vi inte sätta oss tillsammans och prata lite istället för att bara gapa och skrika och bråka hela tiden?
– Inte nu, topplistan börjar ju på TV nu, sa Anna
– Glöm det, jag ska titta på Handbollsfloppar under året, sa Adolf
– Mamma, jag får aldrig titta på den där serien med ...
Emil hann inte prata till punkt innan pappa avbröt:
– Lyssna på mamma nu, ni kan väl prata lite med henne nu när hon vill det. Jag ska i alla fall ha TV:n nu för det är Formel 1 som jag ska se.
– Du ska ju också vara med fattar du väl, sa mamma.
– Inte nu i alla fall, det får bli senare, svarade pappa och gick med bestämda steg in i rummet.
– Jag lägger mig och läser, sa Emil surt.
– Jag går in i mitt rum och lyssnar på musik, här kan man ju inte vara, sa Anna
– Jag går ut, sa Adolf, och slet åt sig jackan i hallen.
– Kom inte hem för sent, ropade mamma efter honom.
Adolf hann inte svara innan dörren slog igen. Där stod så mamman ensam i sitt kök med sin brända skinka och sina obakade pepparkakor. Hon satte sig ner vid köksbordet och tog fram ett korsord.
Det var dan före dan före dopparedan och detta var det närmaste julfrid hon skulle komma.

Till Toppen

Utflykten

– Känner du igen dig?
Benny tittade till lite snabbt på sin far som satt bredvid i framsätet.
– Joo, visst, svarade Harald.
Han tittade ut genom bilfönstret och såg skogen svischa förbi i en väldig fart. Det var svårt att hänga med eftersom Benny körde så fort. Synen var inte den bästa längre och det var svårt att se saker som höll sig bortom vägrenen. Men visst kände han väl igen sig.
– Titta ska ni se, sa Harald plötsligt. Där borta i skogen hade jag en koja när jag var liten. Maken till koja har man aldrig sett. Alla var avundsjuka på den.
– Men pappa, sa Benny, du har väl aldrig bott här?
Benny var väl medveten om att hans far blivit mer och mer förvirrad, men så var han ju också fyllda åttiofyra år. Han var ändå anmärkningsvärt pigg för sin ålder, men som sagt något förvirrad. Han höll sig väldigt snygg och proper ändå, trots förvirringen. Idag hade han skjorta och slips i matchande blått och en gråmelerad kavaj. Det såg kanske lite väl varmt ut. Det började väl dra sig lite åt höst, men värmen höll i sig. Harald var lång och reslig. Hans vågiga hår fanns ännu kvar om än i tunnare variant och i en gråsilvrig ton. Det var en av de saker som Benny gillade. Det gav honom en förhoppning om att även han skulle få behålla håret upp i åldrarna.
– Är vi inte i Västerås? frågade Harald och vände sig mot Benny. Det ser ut precis som i Västerås.
–Vi är på väg till Västerås. Det dröjer ett bra tag innan vi är framme.
– Jaså, sa Harald släpigt. Det var konstigt, mumlade han för sig själv.
Han vände sig mot sidorutan och fortsatte att titta ut mot skogen.
– Du ser stilig ut idag pappa, sa Benny till Harald. Är det du som har valt kläderna eller har du fått hjälp?
– Hjälp? Neej du tack. Den dan jag ska ha hjälp för att klä mig, då är det dags att spika igen locket.
Benny visste att det nog inte var helt sant men Harald var en stolt man. Han bodde i ett äldreboende men i en egen lägenhet. Han klarade sig själv till stor del men fick hjälp med städning och mat. Han hade alltid haft en förmåga att flörta till sig hjälp om han behövde det och Benny visste att personalen hade ett gott öga till Harald. Han hade förstånd att smörja på rätt sätt också. Inte bara genom sockrat tal utan även med en blomma ibland eller en tårta.
Vill du stanna och sträcka på benen ett tag kanske? frågade Benny Harald.
– Nej, det behövs inte. Jag kan sitta hur länge som helst. När jag var ung då fick man aldrig sitta minsann. Då fick man hjälpa till med allt mellan himmel och jord. Man var glad om man fick sitta när man skulle lägga sig. Jämt fick man hugga ved och elda i kakelugnen. Har jag berättat om hur det gick till när jag nästan högg av mig handen?
– Ja pappa, det har du berättat. Flera gånger, svarade Benny med eftertryck.
Det var en av de stående berättelserna ur Haralds repertoar och Benny hade hört den om och om igen sedan barnsben. Han hade dock för sig att det från början inte var hela handen utan bara något finger som höll på att stryka med. Under årens lopp hade berättelsen tydligen blivit utfylld så att säga.
– Och jämt måste det vara eld i vedspisen – fortsatte Harald utan att ta någon notis om Bennys kommentar – så att man kunde laga mat och koka kaffe. Det var jobbigt, men det var bara att göra som man blev tillsagd annars fick man sig en hurril.
– Vad är en hurril?
Det var Anton som ställde frågan från baksätet. Anton var Bennys son och han lyssnade fundersamt på sin farfar. Han tyckte det var roligt när farfar berättade, men han använde så konstiga ord ibland.
– Det är en örfil, svarade Harald.
– Vad är en örfil då? frågade Anton igen.
– Herreminje, vet du ingenting, pojk. Det är när man får ett slag i ansiktet med handflatan.
Harald vände sig mot Benny.
– Lär du inte din son någonting, sa han.
Benny öppnade munnen för att svara, att man behövde inte lära sina barn sådant som inte behövdes, men hann inte innan Harald fortsatte.
– Örfilar fick man ofta när jag var liten, vare sig man ville eller inte. Ska vi inte stanna snart, jag behöver sträcka på benen.
Benny tittade till på sin far och skakade lite på huvudet. Jaha, tänkte han, nu vill han sträcka på benen.
– Jodå, det finns ett fik här i närheten, då kan vi passa på och få oss lite kaffe också.
– Ska vi stå och dricka kaffe?
– Nej, vi ska inte stå och fika. Vi ska sitta inne på kaféet.
– Då kan vi väl inte sträcka på benen?
– Jo då, det kan vi göra ändå, innan vi fikar.
– Jag vill inte ha kaffe, jag får ont i magen då. Jag får sura uppstötningar och diarré.
– Du brukar väl alltid dricka kaffe? sa Benny frågande.
– En gång, fortsatte Harald, fick jag sån diarré att det tog en hel dag att göra ren sängen efteråt.
Harald skrattade och Benny stönade tyst.
– Du kan ta en kopp te istället, sa han.
– Usch, tvi vale för te. Det är rena rama djävulens svagdricka. Det kan inte vara ämnat för mänskligheten.
Benny körde vidare och snart såg han infarten till fiket. En liten låg, avlång byggnad i brunt. Över en dörr stod det ”taverna” och över en annan dörr stod det ”motell”. Det såg lika inbjudande ut som en klibbig hamburgare vid middagstid. Han körde in och parkerade bilen.
– Vad ska vi göra här? frågade Harald.
– Du ville ju sträcka på benen och så ska vi fika lite.
– Ja, det ska bli gott med kaffe.
– Du ville ju inte ha varken kaffe eller te sa du ju.
– Det har jag aldrig sagt.
– Joo, det sa du visst, farfar, sa Anton. Jag hörde det, att du sa att du fick diarré.
– Tänk de små liven, var får de allt ifrån, mumlade Harald och skakade på huvudet. När jag var liten då fick man minsann inte fantisera inte. Då gällde det att hålla sig till verkligheten. Vare sig man ville eller ej. Ja, jag säger då det. Och inte vågade man säga emot heller. Annat är det med barn av idag.
– Men pappa, sa Anton, jag hörde faktiskt att…
– Tyst, sa Benny, nu pratar vi inte mer om det. Kom nu så går vi in.
– Ja, jag vet inte om jag orkar gå så långt, sa Harald. Mina ben skakar.
– Det är ju bara fem steg så är du framme..
– Fem steg och fem steg, det kan du säga det. När jag var ung och frisk då kunde jag väl gå hur långt som helst men nu är man väl inte så pigg längre. Jag kommer ihåg när man kunde gå 2 mil för att träffa fruntimmer, men så fick man ju lite lön för mödan så att säga, he, he.
– Vad menar farfar med det, pappa, lön för mödan?
– Ingenting, nu går vi in!
Benny tog ett djupt andetag och sin far under armen. Han hade lovat sig själv att inte bli irriterad, men nu var han det ändå. Jag måste ta det lugnt, tänkte han och gick med makliga steg med sin far vid sin sida. Insidan av tavernan var lika brun som utanpå. Bruna fernissade möbler och brungråsmutsig matta.
– Sätt dig här vid fönsterbordet du pappa, så hämtar jag lite kaffe, sa Benny.
– Nej, usch, det är för soligt, där vill jag inte sitta.
– Nehej, sätt dig där i hörnet istället då.
– Det är lite mörkt där, tycker du inte.
– Ja, jag får väl be dem att tända belysningen då. Sätt dig nu.
– Vad du låter irriterad. Mår du inte bra. Du sover alldeles för mycket. Det är säkert det som är felet eller så är det allt TV-tittande, det är inte bra för dig.
Haralds prat började verkligen gå Benny på nerverna. Han visste ju att pappa var förvirrad men det blev ändå jobbigt ibland. Man försökte göra honom till lags, men det blev fel hur man än gjorde. Han fick till slut ner Harald på en stol och Anton satte sig bredvid. Benny gick för att hämta kaffe och saft.
– Ja du, lilla Anton, sa Harald. Du ska se att du kommer att bli lika stor och duktig som farfar en dag. Det blir du väl glad för.
– Jag tänker aldrig bli så där gammal som du i alla fall. Hellre dör jag väl, sa Anton. För resten ska jag bli hockeyproffs. Du har väl aldrig spelat hockey farfar?
– Nej, det har jag inte men jag spelade tennis i min ungdom. Jag var väldigt duktig ska jag säga dig.
– Var du proffs då?
– Nej, inte riktigt proffs, men nästan.
– Det är i alla fall häftigare med hockey.
– Hur gammal är du nu igen? frågade Harald sitt barnbarn.
Harald tyckte om Anton. Han var ganska direkt. Det fanns fler barnbarn men de var äldre. Ett par av dem var så blyga att de nästan inte svarade på tilltal. Anton var absolut inte blyg. Lite väl rättfram ibland för att vara så liten, tyckte Harald, men han var en frisk fläkt. Däremot kunde man väl klippa håret på grabben. Linluggen hängde ända in i ögonen och kläderna såg lite underliga ut tyckte Harald. Byxor som var fulla av fickor ända ner på benen. Vad skulle man ha i dem – sand? På tröjan var det någon konstig bild som mest såg ut som rå köttfärs.
– Sju år och  åtta månader, svarade Anton.
– Jaså minsann, sa Harald, och åtta månader också. Det var värst. Vad önskar du dig när du fyller år nästa gång då? En leksaksbil eller en ångmaskin kanske?
– Tsss, väste Anton, det är för småungar. Jag vill ha en tjugofyraväxlad cykel eller ett nytt TV-spel.
– Tjugofyraväxlad cykel, sa Harald. Vad gör man med alla de växlarna?
– Växlar så klart, vad annars, svarade Anton.
– Så du kan cykla du då?
– Klart jag kan cykla, svarade Anton. Det har jag kunnat jättelänge, men nu är min cykel för liten och den har bara tre växlar.
Benny kom med kaffebricka och slog sig ned.
– Vad pratar ni om då? frågade han.
– Din son berättade att han önskar sig en tjugofyraväxlad cykel, svarade Harald.
– Jaså, det gör han, sa Benny. Jag tycker det räcker med de tre han har, jag.
– Det gör det inte alls det, sa Anton. Det är ju bara småungar som har såna.
Harald tittade på koppar och bullar som Benny dukat fram.
– Ska vi fika? frågade han. Nu igen? Jag trodde det var matdags.
– Nu fikar vi och sen när vi kommer till Västerås så äter vi där. Margareta väntar på oss med maten.
– Vem är det? frågade Harald.
– Vem då? sa Benny
– Margareta? frågade Harald.
– Men pappa, du vet att jag varit gift med Margareta i nio år.
– Ja, och det har jag aldrig gillat. Hon har utstående öron. Det är inte vackert på en kvinna. Ock så kan hon inte laga kroppkakor. De smakar som golfbollar.
– Pappa, sa Benny, tänk på att det är Antons mamma du pratar om.
– Ja, gillar han utstående öron då, sa Harald. Sen tycker jag inte om när hon kallar mig svärfar, som om vi vore släkt.
– Pappa, ni är släkt. Eller rättare sagt, har blivit genom vårt giftermål.
– Nej du, jag känner igen alla i min släkt och det finns ingen som har utstående öron och heter Maria i den släkten.
– Inte Maria – Margareta!
– Ja, ingen sån heller. Hon måste tillhöra din släkt.
– Drick ditt kaffe nu så vi kommer iväg någon gång.
Benny kände att han höll på att gå upp i limningen och måste få slut på diskussionen. Som tur var började Anton bubbla på om ishockey och Benny kunde stänga av öronen ett tag.
Efter kaffe och toalettbesök fortsatte resan mot Västerås. Harald hade blivit lite trött och tystnaden lägrade sig i bilen till Bennys stora glädje. Efter trekvart började de närma sig Västerås.
– Nu känner jag igen mig på nåt vis. Har vi inte varit här förr? frågade Harald
– Jovisst, pappa, säger Benny, du bodde här i fyrtio år.
– Ja, det vet jag väl. Tror du att jag är helt senil va, pojkspoling. Men om jag inte bor här nu, vad ska jag då här att göra?
– Jag har ju en sommarstuga här. Har du glömt det? Margareta är ju redan där och lagar mat åt oss.
– Vem då?
– Margareta – min fru! Antons mamma!
– Jaså hon, det blir väl inte kroppkakor, va? Då står jag över.
– Det blir säkert något som du kan äta, säger Benny.
Benny kände irritationen på nytt. Han blev arg på sig själv. Han var inte riktigt säker på att hans far var så virrig som han verkade. Kanske han bara spelade för att reta Benny. Det gjorde han bra i så fall. Jag behöver nog en lång semester, tänkte Benny. Men var det inte det jag hade för ett par veckor sen.
De svängde av från den stora leden och in på en mindre väg. Därifrån slingrade sig vägen vidare med grusbelagd yta. Skogen blev tätare för att sedan tunnas ut igen och därefter flyta ut i hagmark. Äntligen var de framme. Tack och lov, tänkte Benny. Inte en meter till.
Uppe på en höjd vid en björkdunge låg stugan. Den var röd med vita knutar och på verandan satt Margareta och väntade. Hon reste sig och kom emot dem. Först fram var Anton och Margareta fick en flyktig kram innan han sprang förbi och in i stugan.
– Hej Harald. Välkommen, sa Margareta och kramade om Harald. Gick resan bra?
– Ja tack, min flicka, sa Harald och klappade Margareta på kinden. Du är en vacker flicka du. Det är tur att du inte har såna utstående öron som Benny. Vad blir det för mat?
– Det blir pannbiff. Passar det? frågade Margareta.
– Det passar finfint, svarade Harald. Annars hade jag hoppats på kroppkakor. Det som du är så bra på.
Så vände han sig mot Benny och blinkade.

Till Toppen